Slarvar med maten för jag har inte tiden som behövs för att göra det ordentligt. Jag diskar disk som jag inte har sölat ner, tvättar kläder där bara en fjärdedel är mina, tar ner tvätt och hänger tvätt och viker tvätt och ja...en fjärdedel är mitt. Dammsuger upp damm som jag med all säkerhet inte är ensam om att dra in, torkar golv som fler än jag går på. Städar toaletten fast jag absolut inte är ensam om att bajsa eller tvätta mina smutsiga händer. Städar marsvinsburar åt marsvin som någon annan än jag har skaffat till huset, matar dem och gullar med dem fast det egentligen är någon annans. Jag sorterar sopor som flera andra har hjälpt till med att dra in i huset, kör soporna till återvinningen eftersom ingen annan är intresserad. Jag vattnar blommorna, påminner om läxor, ber om hjälp, jag är trött... Sedan går jag till jobbet. För att försöka dra in någon krona så att vi kan konsumera mer, betala läkare och apotek för att musklerna värker och köpa nya dammsugarpåsar. Samvetet gnager i bakhuvudet hela tiden. Jag vill umgås mer med mina barn men när ska jag finna tiden? När ska jag orka? Jag vill hålla kontakten med mina vänner, för jag kommer att sakna dem oändligt när de är borta. Jag vill åka på semester med familjen, ha en sommarstuga, bo vid havet. Jag vill finna ro. Jag hör om människor som går bort, onödigt tidigt. Olyckor, stress, onda ryggar och fantastiska samtal som bara dör ut och slutar existera för att vi inte orkar när dagen är slut. Arbetskamrater som inte trivs ihop, chefer som är dåliga på olika sätt och förhållanden som havererar. Vi får många tecken på att det är dags att sakta ner farten, börja leva annorlunda, men ingen lyssnar. Vår jord. Den försöker också uppmärksamma oss på läget. Det händer saker som gör att många människor måste börja om på noll igen... Vulkanutbrott, jordskalv, flodvågor...men vi bygger upp och kör på i samma fotspår. Ingen lyssnar. Ingen vill känna efter. Ingen förstår. Värken i min rygg kommer inte att avta förran jag börjar lyssna. Den kommer inte att avta förrän de runt omkring mig börjar lyssna. Vi bor tillsammans på den här jorden, i det här huset, på den här gatan, i den här kommunen. När alla har förstått att vi måste hjälpas åt, att ansvaret vilar på oss alla tillsammans. Då kommer värken i min rygg att försvinna...