Igår var jag på likörafton med partypinglorna och vi hade så roligt. Jag drack nästan ingenting, fick släpa hem min kasse igen som vanligt. Det är skönt att inte känna behovet att att dricka sig smällfull bara för att kunna umgås.

Nu är det närmare än nånsin. Min makeoverstart alltså. Jag känner massor av inspiration, längtar rent av efter det. Ska bli skönt att göra något bara för mig och min kropp för en gångs skull. Och det känns att det behövs. Det värker i lederna, musklerna känns som betong och jag är trött utan att kunna sova ordentligt. Det är välbehövligt med en makeover om jag inte ska säcka ihop helt. Jag kan känna känslan av underbar frihet när min kropp börjar anta de proportioner jag vill att den ska ha, när värken släpper och magen funkar som den ska. En skön känsla. När jag nått mitt viktmål ska jag köpa ett badkar så att jag kan känna känslan som jag kände en gång förut när jag hade gått ner en massa i vikt. Jag njöt när jag satte mig i det varma goa badet, hade plats över i badkaret för att min kropp inte fyllde ut det och, det gjorde ont i rumpan...Låter säkert helknäppt för någon som inte har samma behov... Men det var en skön känsla att känna själva badkarets botten istället för att sitta på allt fläsk som jag gjort tidigare...

Nu ska jag pyssla lite med de excelblad som jag ska använda mig av när jag "förvandlas". Jag ska nämligen föra bok, på allt jag äter, på tider jag äter, på motion som jag utöver och på kilon som försvinner. Statistik...som jag tyckte var så trist förut känns plötsligt lockande....Knepigt. Men sant!

Vad är fel med min kropp??? Jag fryser som om jag satt naken ute i snön... Hela tiden. Usch!!

Idag har jag inventerat lagret. Skönt att ha det genomräknat men usch så tråkigt det var. Och kallt.

Imorgon ska jag på likörkväll med tjejgänget, det ska bli jätteskoj. Om det inte är så att jag fortsätter vara sjuker då förstås.... Skulle vilja bli frisk direkt på studs, men det lär väl inte inträffa förstår jag. Oj, så negativt det blev, hur gick det till? Jag är ju inte sån egentligen...väl?

Idag var jag med om en märklig sak. En konstig reaktion på nåt som verkligen berör egentligen. Eller borde beröra. Reaktionen var sån att jag tror att jag aldrig kommer att prata om det med de personerna igen. Jag ska fasen sluta bry mig om andra människor, och sluta lyssna när de "beklagar" sig. För om jag kommer med råd eller säger som jag tycker, då blir det konstiga reaktioner. Det kanske också ska bli en del av nya mig. Att jag slutar bry mig om min omgivning... För vad har man för det egentligen? Inte ett jäkla smack. Ska bara bry mig om min absolut närmaste familj hädanefter. Det blir bäst så. Hoppas de förstår att det inte är ok att ringa och gnälla mitt i natten sen också. För varför göra det när man inte är intresserad av att höra saker som andra oroar sig för?

Nu är det nära, bara några dagar kvar till nystarten. Oiii jag ser fram emot det faktiskt. Ska bli skönt och en sjuhelsikes utmaning. Min största faktiskt. Ska inte prata så mycket om det, bara göra det, rakt av. Jag kommer att skriva om det här, men det är ju nästan ingen som läser min blogg så ingen i min närhet kommer att veta nåt. Får se om de märker det sen...

Nä, nu ska jag ner under täcket, med sockar och långkalsonger på så jag kanske får upp värmen i kroppen lite...

 

http://www.unt.se/uppsala/ny-studie-huskatten-lever-ett-farligt-liv-1174702.aspx

Enligt den här artikeln kan man konstatera att huskatter lever farligt. Och jag har ett exemplar här hemma som, om hon inte hade varit försäkrad, hade kostat massor av pengar. Doris är tre år och har varit på Ultuna djursjukhus ett flertal gånger. Första gången (hade inte hunnit försäkra tyvärr) hon fick åka bil till Uppsala var när hon var nere i källaren på upptäcksfärd och lyckades fastna med tassen i en trefingerkrok på ett drag... Gissa om det blev livat när hon sprang runt i källaren med kastspöt åkandes efter. När vi fick tag på henne, klippte vi av reven och konstaterade ganska snabbt att vi inte skulle kunna hjälpa henne själva. Kroken satt med två av de tre hullingarna räät in mellan trampdynorna. Så vi åkte iväg. Doris skrek som besatt i buren, hon hatar att åka bil och inte blir det bättre av att ha en krok i tassen gissar jag. Väl framme på sjukhuset fick vi vänta ett bra tag, det var helg, dagarna för julafton. Alltså jourtid = dyrtid.... När vi väntade satt Doris och lekte med draget som hängde i hennes tass, det såg rätt roligt ut kan jag säga...
Nå, en sövning, med operation och ett dygn senare fick vi hämta lilla Doris och betala 3500 kronor av våra sista slantar. Där fick vi för att vi varit dubbelkorkade. Ingen försäkring och kastspö som står framme med draget hängandes löst...
Nåja, på sommaren för två år sen var det dags igen. Hon blev påkörd av en bil, fick käken krossad och hur många skrapsår på kroppen som helst. Det blev en ny sjukhusvistelse, lite längre den här gången. Naturligtvis var försäkringen tecknad efter den första svängen till sjukhuset så förutom självrisken så blev det inte så dyrt den här gången. Men usch vad vi var oroliga och ledsna. Vi trodde nog att vi skulle förlora henne, men hon kämpade på och blev återställd igen, fast det tog ett tag. Goa Doris....

http://kvp.expressen.se/nyheter/1.2269054/klamdes-i-sangen-pa-julafton


Läste i Expressen om den här mannens julafton och det var nog inte så han tänkte att hans julafton skulle bli kan jag tro.....

När jag läste det så kom jag att tänka på en kul grej som hände häromnatten i vår egen säng. Jag vaknade vid fyratiden av att min kära man sa nåt. Jag frågade vad han hade sagt och då lät det så här:

Mannen: "Va? Vadå, nej jag har inte sagt nåt."
Jag: "Nehej, jag tyckte nog att du sa nåt..."
Mannen: "Nä, men bananerna är goda i alla fall, tycker du inte det?"

Märkligt....

Hade skrivit ett jättelångt inlägg och så försvann det när jag skulle lägga ut det. Grrrr!!!!
Det handlade om mig och min arma kropp som jag har lovat att ta nya tag 2011. Jag har beställt tid hos läkaren som jag lovade och ska dit den 11/1. Höften och ryggen är prio ett men jag ska skriva en lista på allt jag vill veta om min krånglande kropp och så vill jag ta prover som visar vilken status den har, kroppen. Så att jag har nåt att jämföra med sen.

Och så handlade inlägget som försvann om mödan av att vara mamma och sen bli nåt annat efter det. Relationen med barnen som förändras utan att jag kan göra nåt åt det liksom... Mamma är jag jämt förstås men på ett annat sätt när barnen blir stora. De har, som ju var mitt mål när de föddes, blivit självständiga och starka och klarar sig utmärkt utan mig. Det gör liksom otroligt ont i själen att inte vara behövd längre. Det väcker en del tankar, som att jag kanske aldrig var behövd riktigt...Förutom när det skulle vankas mat, skjuts, pengar eller nåt annat. Jag vet att det förmodlingen inte är så, förhoppningsvis har de uppskattat mig som en god mor med allt vad det innebär. Jag älskar mina barn och ångrar inte en sekund att jag valde att bli mamma, men jag är nog rädd att förlora dem tror jag. Jag har liksom varit mamma så länge så jag minns inte hur det var att vara någon annan... Separationsångest så det bara skriker om det... Fast jag är glad naturligtvis också, de har som sagt blivit starka individer som vet vad de vill och klarar de flesta situationerna utan inblandning från mamma numer...

Jag antar att det är det här som är att vara förälder. Att ge allt för sina barn under större delen av sitt liv och sedan bli ledsen när de lämnar en för att bilda sig ett eget liv. Och stolt förstås. Och lite rädd... För vem är jag nu?


Inlägget handlade oxå om min trettonåring som vill annat än vad jag vill i ett visst ärende. Och att jag inte ger mig på den punkten. Jag må ha varit vek stundom, i mitt sätt att uppfostra barnen. Eller så har jag varit lyhörd för deras känslor, gränsen är hårfin. Men på den här punkten ger jag mig inte än på ett tag. Min uppgift som förälder är på nåt sätt att dra gränser så att mitt barn har möjlighet att utvecklas till en lycklig man med sunda värderingar. Vem vet om jag har rätt eller fel egentligen, men jag har min inställning till det här och vill verkligen inte släppa på det, av flera anledningar. Det är ingen prestige eller handlar inte egentligen om att jag måste ha rätt. Det handlar mer om värderingar och ställningstaganden. Och jag har tagit ställning. Och efter vår diskussion så kom en fråga, via sms, som jag undrar lite om. Kan det vara så att vår diskussion utlöste nåt som han har funderat på länge, eller kan det vara så att han vill utnyttja en situation så att han kan dra fördel av den? Jag vet inte...Jag vet bara att jag måste tänka igenom en del saker riktigt ordentligt så att det blir rätt hela vägen. Nu ska jag fika lite medans jag funderar.... Sen ska jag dyka ner i tvättstugan en stund.

Förresten har en tanke fötts hos mig som gör mig villrådig och lite förvånad. Undraar var det landar när det är klart?

Det var en skum känsla att åka till det stora köpcentrumet. Jag såg alla människor med julstress i blicken, men vi strosade runt, fikade, kollade på skivor, och köpte inte en enda julklapp faktiskt. Jag köpte ett rör med värktabletter och en fin låda med kaffe från Colombia. Jag köpte kaffet av en kille som faktiskt är indian, vilket jag tycker är häftigt. Tröjan jag har på mig köpte jag av honom förra året. Har inte använt den så mycket men nu har jag upptäckt att den är varm som attan och det behöver jag nu.
Det är nåt skumt med min kropp...jag fryser hela tiden. Jag sover fullt påklädd och fryser ändå. Nu på kvällen har jag på mig trosor, långisar, byxor, t-shirt, tröja och den tjocka indiantröjan, strumpor och duntofflor. I normala fall skulle jag drypa av svett men inte nu. Ont har jag också förresten. I kroppen. Jaja...jag har lovat mannen min att ringa till sjukan, får väl göra det på måndag.
Men, tillbaka till julstressen. Eller avsaknaden av den. Mina barn, de två äldre, kom med förslaget att vi drar ner på juklappar i år. Vi kom överens om att dra lott och det namn man fick på sin lott ska man köpa klapp till. Jag och goa mannen bestämde att vi inte skulle köpa till varandra i år heller. Så jag har två personer att köpa julklappar till. Yngsta sonen och den som stod på min lapp. Skriver inte vem för det är hemligt faktiskt. Ingen skulle säga vem man köpt åt. Kul och en ny dimension av spänning på julafton.
Läste nåt alldeles vidrigt idag i nån skvallerblaska. Vid en inspektion på en gård hittade man en flådd hund, två magra älgar instängda i ett förråd, fem döda katter uppradade på en bjälke i ett tak. De var strypta och frysta. På gården fanns också hästar i ett otroligt dåligt skick. Det var så vidrigt, som taget ur en skräckfilm... Det stod att polisen skulle utreda om ett brott begåtts och om det konstateras att det har begåtts ett brott så blir straffet troligen böter... Det är en sjuk värld vi lever i. En riktigt sjuk värld....
Borde sova, men väntar på yngsta sonen som är hos flickvännen. En kvart har han på sig, får se om det funkar den här gången...
Min goa hittekatt, Elvis, leker hysteriskt med en tampong på golvet. Vilken grym energi och vilken fantastisk fantasi han har som kan tycka att det är så vansinnigt skoj att leka med en tampong. Han hittade den i min väska, som han faktiskt tömde på allt innehåll häromdagen. Han plockade ut allt och spred det på golvet. Nu, efter gårdagens städning, är det bara tampongen kvar, men det verkar inte göra honom nåt alls...
Så här såg han ut när han var nyhittad. Någon sjuk person hade dumpat honom vid stationen, och lämnat honom där. Han var väl ungefär tre veckor när vi hittade honom....

Jag skriver väl lite om sprängdådet jag också då... Det känns hemskt att det har hänt och förhoppningen är att det inte var början på nåt riktigt skrämmande. Funderar över vart vi är på väg egentligen... Ska vi inte kunna åka in till stan och strosa runt utan att känna oss bara nyfikna och köpglada längre? Ska vi behöva vara rädda nu? Äh jag vet inte...

Såg en film på nån blogg som några tjejer hade filmat, precis när det hade hänt. Då började jag fundera på vad det är för nåt som driver oss människor att gå nästan ända fram till en bil som nyss exploderat? Vad händer i våra hjärnor? För det kan inte vara ett bra beteende, de flesta andra djur skulle nog ha sprungit så långt bort de bara kunde... Men när jag tänker lite till så är det ju faktiskt så att hundar tex, kan bli jätterädda om det händer nåt oförutsett, men ganska snart blir de nyfikna och vill gå dit och titta på det farliga. Är det kanske en instinkt vi har, att gå fram och undersöka det som kan vara något farligt eller är vi så vansinnigt dumma? Ja inte vet jag...

Är trött... Har ätit pepparkakor, choklad och druckit glögg idag på Lucia, och det är inget bra alls för min kropp känner jag. Sockret är förödande... Jag blir trött, känner mig äcklig och det kliar överallt. För att inte tala om hur magen funkar :(

Jag tror att jag är besatt av böcker förresten. Jag shoppar böcker och lägger dem på hög. Jag läser dem inte... Är jag konstig då? Jag kommer att läsa dem det vet jag, men de tar en onödig massa plats när de ligger där och ropar på mig...Det är böcker om utveckling, om Mayakalendern och om fan och hans moster... Förutom att jag ska städa bort allt som jag inte använder i huset så¨bör jag nog införa köpstopp på böcker tills jag har läst dem jag har i alla fall. Ja...så får det bli. Köpstopp på böcker från och med nu. Så, nu ska jag fixa lite, sen ska jag sova.

Men nu kommer jag igen. Jag tror inte att jag minns hur bloggen ser ut ens, måste kolla det sen.

Jag har varit ute o gått i en timme idag, tillsammans med goa mannen och hunden. Det var fantastiskt skönt och jag blev fylld av energi. Så fylld så att jag gick igenom skrubben när jag kom hem, rensade, kastade, snyggade till. Känns tokbra att kasta saker, det ska bli min nya hobby ;)

Jag har planer på ett stort projekt med början den första januari. Den sista juni ska jag ha gått ner 20 kg i vikt och blivit hälsosammare. Har inte bestämt strategin riktigt än men huvuddragen ska vara:

- Äta mindre och mer regelbundet.
- Inte äta socker.
- Promenera minst en timme varje dag.
- Simma minst tre dagar i veckan när badhuset öppnar.

Det känns som om det är ett bra projekt. Jag blir inte yngre, men kan få några år extra om jag tar hand om mig. Självklart kommer jag att användra bloggen som dagbok...