Hade skrivit ett jättelångt inlägg och så försvann det när jag skulle lägga ut det. Grrrr!!!!
Det handlade om mig och min arma kropp som jag har lovat att ta nya tag 2011. Jag har beställt tid hos läkaren som jag lovade och ska dit den 11/1. Höften och ryggen är prio ett men jag ska skriva en lista på allt jag vill veta om min krånglande kropp och så vill jag ta prover som visar vilken status den har, kroppen. Så att jag har nåt att jämföra med sen.

Och så handlade inlägget som försvann om mödan av att vara mamma och sen bli nåt annat efter det. Relationen med barnen som förändras utan att jag kan göra nåt åt det liksom... Mamma är jag jämt förstås men på ett annat sätt när barnen blir stora. De har, som ju var mitt mål när de föddes, blivit självständiga och starka och klarar sig utmärkt utan mig. Det gör liksom otroligt ont i själen att inte vara behövd längre. Det väcker en del tankar, som att jag kanske aldrig var behövd riktigt...Förutom när det skulle vankas mat, skjuts, pengar eller nåt annat. Jag vet att det förmodlingen inte är så, förhoppningsvis har de uppskattat mig som en god mor med allt vad det innebär. Jag älskar mina barn och ångrar inte en sekund att jag valde att bli mamma, men jag är nog rädd att förlora dem tror jag. Jag har liksom varit mamma så länge så jag minns inte hur det var att vara någon annan... Separationsångest så det bara skriker om det... Fast jag är glad naturligtvis också, de har som sagt blivit starka individer som vet vad de vill och klarar de flesta situationerna utan inblandning från mamma numer...

Jag antar att det är det här som är att vara förälder. Att ge allt för sina barn under större delen av sitt liv och sedan bli ledsen när de lämnar en för att bilda sig ett eget liv. Och stolt förstås. Och lite rädd... För vem är jag nu?


Inlägget handlade oxå om min trettonåring som vill annat än vad jag vill i ett visst ärende. Och att jag inte ger mig på den punkten. Jag må ha varit vek stundom, i mitt sätt att uppfostra barnen. Eller så har jag varit lyhörd för deras känslor, gränsen är hårfin. Men på den här punkten ger jag mig inte än på ett tag. Min uppgift som förälder är på nåt sätt att dra gränser så att mitt barn har möjlighet att utvecklas till en lycklig man med sunda värderingar. Vem vet om jag har rätt eller fel egentligen, men jag har min inställning till det här och vill verkligen inte släppa på det, av flera anledningar. Det är ingen prestige eller handlar inte egentligen om att jag måste ha rätt. Det handlar mer om värderingar och ställningstaganden. Och jag har tagit ställning. Och efter vår diskussion så kom en fråga, via sms, som jag undrar lite om. Kan det vara så att vår diskussion utlöste nåt som han har funderat på länge, eller kan det vara så att han vill utnyttja en situation så att han kan dra fördel av den? Jag vet inte...Jag vet bara att jag måste tänka igenom en del saker riktigt ordentligt så att det blir rätt hela vägen. Nu ska jag fika lite medans jag funderar.... Sen ska jag dyka ner i tvättstugan en stund.

Förresten har en tanke fötts hos mig som gör mig villrådig och lite förvånad. Undraar var det landar när det är klart?