Japp. Så är det. Alltså inte alla på en gång förstås. Men under året. Det får mig att undra vad alla jägare ska göra nu? Ska de förmå regeringen att skrota vart tredje tåg eller nåt? För nu är ju inte vargen det största hotet alls...Det är tågen... Ja, spännande tanke att se om det blir en massa debatt om tåg vs vargar nu då. För det borde det väl i rimlighetens namn bli?

Min dag har varit ganska vanlig. Skrivbordsjobb (jag ser bordsskivan nu faktiskt, i alla fall fläckvis), coaching och en hel del leveranser av Hussegrejor, vilket är riktigt roligt. Skulle vilja ha dubbelt så många bara... men jag jobbar på det.

Det har hänt jobbiga saker också. Det händer hemska saker på skolan som min son går på och jag ska FAN sätta stopp på det, vet bara inte hur än. Tyvärr blir det så när skolans resurser bantas eller inte alls räcker till. De barn som behöver hjälp för att de har ett trassligt liv på något vis får det inte och då får andra barn lida för det. Genom att ta emot sparkar, slag och kränkningar varje dag får de betala för att kommunens resurser inte räcker till för att stötta föräldrar och barn som behöver det. Tänk om detta hände i vuxenvärlden. Om en anställd varje dag fick ta emot sparkar och slag och hånfulla ord. Hans närmaste medarbetare ser det men vågar inte göra nåt av rädsla för att bli indragna. Hans chef gör allt som står i hans makt för att hjälpa honom men de som står över chefen har dragit åt svångremmen, de sparar. Så det finns inga resurser att hjälpa de som behöver hjälp. Så slagen fortsätter att regna över den anställde...

Nej, det skulle ju verkligen inte vara så. På en arbetsplats ska man inte behöva stå ut med sånt, det finns lagar, regler, personalhandböcker, policys, försäkringar och allt möjligt som ser till så att sånt inte sker. Men i skolan sker det. Varje dag, flera gånger om dagen. Och det jävliga är att barnen som ser sånt här varje dag blir avtrubbade. de kan till och med skratta åt den som blir sparkad när han ligger på golvet i korridoren. De tycker att det är löjligt att vara rädd för den killen som sparkar.

Men för HELVETE!!! Det gör ont. Fattar ni inte det? I kroppen förstås, men gissa hur det känns i själen!!!!!


Jag ska kämpa mig blå för att det här ska få ett slut. Jag vet bara inte hur... Jag har kämpat så länge, på så många olika sätt... Men jag ger mig inte. Jag ska förändra. Och det ska märkas!!