Minns ni dem? Sommarnatt... ja det känns avlägset, men det kommer snart sommarnätter igen. För varje dag det snöar kommer vi närmare. Älskar sommaren.

Jag tänkte bli lite mer politisk i min blogg. Jag är ju fritidspolitiker och tycker att det är oerhört viktigt att kunna påverka samhället som min familj lever i så att det blir bra och tryggt att leva i.

Det har hänt saker i min familj som gör att jag nästa vecka har möten med rektorer och polisen. Sånt här borde verkligen inte få förekomma och nu har jag bestämt mig för att få ett slut på det genom att dra i de trådar jag har att dra i.

Skolan som mina barn har gått på, Aspenskolan, är verkligen ingen trygg miljö att vistas i. Varken för lärare eller elever. Jag har haft åsikter om det under en himla massa år, pratat med chefer, rektorer, lärare och säkert med fan och hans moster också (inte så politisk korrekt kanske ;) ) Men i alla fall. Nu ska jag återigen till skolan och prata om varför mitt barn blir slaget, vad de gör för att han ska slippa det, och vad de gör för att den som slår ska få hjälp. Nu är det inte bara en utan flera som slår. Och det är säkert inte bara min tolvåring som har fått uppleva slag, hot, hån, kränkningar och våld även om det för hans del har blivit halva hans liv. Han är tolv, och han var sex när det började.

Jag är ganska säker på hur mötet kommer att te sig eftersom jag har varit på några stycken. Det görs förstås en handlingsplan, som sen inte följs upp. Tror knappast att den dokumenteras heller på nåt vis. Sedan föreslås kontakt med kuratorn, som jag vet inte hinner med alla barn som mår dåligt. Han har måååååånga barn att kurera i sin roll som kurator. Mitt barn kanske får den fantastiska möjligheten att få vara med i en ARTgrupp för han måste ju lära sig att hantera sin ilska, enligt rektorerna (som om inte vem som helst skulle bli arg av att bli sparkad, dödshotad och spottad på) Och barnet som slår jobbar de ju med på annat håll, de får inte prata om vad som görs där pga sekretess (jag har viss förståelse för det, förstås). Föräldrarna till barnet som slår vill inte ha med mig att göra, de tycker att jag är besvärlig som protesterar mot att mitt barn får stryk och har ingen som helst förståelse för att deras barn behöver hjälp. Jag ska inte ge mig in i diskussionen om de andra barnens föräldrar. Jag vet inte hur deras familjesituation ser ut och jag vet inte vad som orsakar att barnen slåss. Det jag vet är ATT de slåss, hotas, sparkas och det räcker för mig. Jag har så pass mycket livserfarenhet, har haft kontakt med så många trasiga barn som inte får rätt hjälp i rätt tid. och så blir det som det blir...

Tillbaka till mötet...Jag sitter själv, mittemot, lärare, kurator, minst en rektor och får lyssna på att de gör vad de kan för att lösa situationen...Och det har tagit fram till nu sex år...Vad ska behöva hända för att det ska bli någon förändring? Ska mitt barn bli ihjälslagen först?  Är det lättare att ta fram handlingsplaner, måldokument och göra uppföljningar när någon väl har blivit ihjälslagen? Eller fysiskt handikappad för resten av livet. För psykiskt är skadan redan skedd. Han är inte längre den person som det var meningen att han skulle bli eftersom det sätt han blir behandlad på förändrar hans personlighet...Det är inte många som tänker på den aspekten, vilket oerhört personligt lidande det blir för barnet som blir slagen. Och hur vi i familjen lider av att vår älskade familjemedlem som själv har ett hjärta av guld, blir behandlad på det här viset.

Den här gången ska de inte komma undan. jag ska få stopp på det en gång för alla. Min energi ska gå till att förändra situationen för mitt barn, men även för alla andras i samma situation.

Jag måste lägga till en sak till som lärare och rektorer troligtvis inte har en aning om eller kanske inte har mod eller resurser till (jag gillar många lärare också, men de får kämpa hårt för att orka med klimatet i skolan). Barnen som slår, i alla fall de som har diagnoser att luta sig emot, behöver ramar, små ramar som de inte får gå utanför. De behöver det för att de ska kunna må bra för inuti dem är det kaos ändå. Om ingen hjälper dem att hålla sig innanför de här ramarna utan de släpps att vind för våg gå sin egen väg, känner de sig (jag kanske generaliserar men jag vet att det stämmer till stor del) både bortglömda, oälskade, vilsna och uppgivna för att ingen vill hjälpa dem tillrätta när de har det svårt. Det är då de blir utåtagerande, för att märkas och synas på annat sätt. De känner sig värdelösa för att de inte kan lika mycket som de andra, eller för att de inte orkar ta till sig det som sägs i skolan för det är kaos och tragedier i deras huvud. De behöver någon som varsamt styr dem rätt i tillvaron.

Så. Nog om det för den här gången. Men det kommer mer det kan jag lova. Du som vill att dina barn ska vara trygga i skolan kan gärna rösta på Folkpartiet i Tierp. Vi kommer att jobba hårt för att visionen om att barn och ungdomar är prioriterade i Tierps kommun ska förverkligas. Det har varit en vision så länge nu, det är dags att se till så att det blir verklighet. Vision för mig är en dröm. Mätbara mål kan man uppnå!

Jag har placerat min blogg i <a href="http://bloggkartan.se/registrera/24618/tierp">Tierp</a> på <a href="http://bloggkartan.se">bloggkartan.se</a>!