Idag kom lilla Doris hem, trasig och luggsliten. Jag undrar vad hon har varit med om? Otäcka sår, på benen och mellan frambenen, det ser ut som om pälsen har slitits bort, bitvis. Hon är väldigt påverkad, trött och ledsen. Det blir mattes vård i några dagar nu, sårtvätt, matning och vattning tills hon piggnar på sig. Annars får vi besöka veterinären igen. Rackarns katt. Hon lyckas ganska ofta ställa till det för sig. Tur att hon är försäkrad... Nu blir det en fika, lite gos med maken, slita sonen från datorn och sen i säng. Typ... Förresten. Jag saknar min dotter som har det lite jobbigt just nu i livet. Vägskäl och förändring ÄR jobbigt men leder allt som oftast till bra saker. Det gör mer eller mindre ont att förändras men känslan när man trillar över på andra sidan är enorm härlig. Jag vet att det går bra för hon är stark min goa dotter, känns bara konstigt att inte få dela hennes mödor, få finnas med och stötta. Det är väl smällen jag får ta när jag har "uppfostrat" mina barn att vara självständiga. De klarar sig utan mig... Men jag vill gärna kramas lite när det behövs, hoppas hon känner att det är ok fortfarande.

över vad det är som gör att jag engagerar mig i en massa saker, varför jag vill förändra världen? Jag fattade ett beslut idag som kommer att få en del konsekvenser är jag rädd. Jag är nog ingen politiker tror jag. Så idag sade jag ifrån en massa uppdrag som jag har. Jag har inte den rätta gnistan och engagemanget. Det är annat som känns viktigare för mig. Jag vill fortfarande förändra världen, men på mitt sätt. Inte på politikersätt. För hur det än är, hur jag än försöker nå ut med mitt budskap så kommer jag ändå alltid att klassas som politiker. Inte som människa, medmänniska, mamma, vän utan som politiker. Så jag väljer att kliva av den karusellen innan den snurrar så fort så jag blir yr i huvudet. Jag kommer att kunna förändra världen ändå. På mitt sätt.

Jag har ont i nacken idag och igår och i förrgår. Äter värktabletter, masserar och vet att det kommer att gå över så småningom. MEN vad lär jag mig av det? Jo att jag måste börja ta hand om min kropp. Jag har bara en och den ska jag leva hela livet med. Jag jobbar med att ta hand om gamla människor ibland och jag blir lite lite rädd när jag tänker på att någon ska ta hand om mig när jag blir gammal. Någon kommer att sucka över att jag är för tung eller för stel, någon kommer att vara irriterad på att jag är för långsam eller säger fel saker. Någon kommer att säga elaka saker till mig för att de tror att jag inte förstår. Någon kommer att sitta i personalrummet och klaga på att jag fejkar när jag har ont. Någon kommer att mata mig för fort, för att tiden inte räcker till. Någon kommer att ge mig mat som smakar skit, för att jag inte kan tala om vad jag tycker. För så är det. Det vet jag. Jag mår inget bra av att jobba med såna människor.

är bra underliga. det finns så många olika sorter och det tycker jag är kul och spännande. Det jag inte tycker är lika kul är de människor som inte kan se och känna att det andra människor gör kan vara minst lika bra som de själva gör. Alltså, det jag menar är att vissa människor tror att saker bara kan göras på ett sätt, nämligen deras sätt. Om alla andra inte förstår hur han/hon tänkte så är de heeeelt dumma i huvudet. Det konstiga är att jag som i vanliga fall är en ganska förnuftig person verkligen blir dum i närheten av såna människor. Jag vågar inte säga ifrån fast jag vill det, går hellre omvägar och tar inte konflikten fast jag borde. Jag blir klumpigare också...gör saker saktare och gör mer fel än om jag är i närheten av människor som jag känner mig tillfreds med. Jag är feg, helt enkelt och det stör mig. Borde jag kanske ha det som ett av mina mål? Att våga säga ifrån när jag anser att människor helt uppenbart beter sig illa. Törs jag det? Klart jag törs. Men vill jag? Jag behöver ju egentligen inte lägga energi på den här människan utan kan välja att lägga den på annat, roligare och viktigare saker.

På kvällspromenaden kunde jag faktiskt känna känslan av San Augustin litegrann. Fuktigt,varmt, människor som strosar runt... Fast det finns ju inget hav här, knappt nåt vatten värt namnet faktiskt. Drömmen om ett eget hus vid havet växer i mig och jag känner starkt för att förverkliga den så småningom. Jag kan känna känslan och dofterna, när jag öppnar dörren och går genom trädgården mot den efterlängtade bryggan. Bryggan där jag ska äta min frukost på sommarmornarna. Undrar var det blir någonstans? Det är spännande att fantisera och drömma om det... Jag har ont i ryggen idag. Jobbade hårt som fasen för ett par dagar sen och det straffade sig förstås...jag glömmer jämt det. Tror att jag är frisk...Haha... men det är jag ju. Eller i alla falla friskare än förut. Jag har mer distans till det och vet vad det handlar om nu. Och framförallt, jag fokuserar inte på det. Min fibromyalgi har inte längre huvudrollen i mitt liv. Bara en lite biroll, ungefär som nån som skymtar förbi då och då i en film.