Helgen har gått igen, den var lugn som få helger förut. Vi har inte gjort ett dugg, bara spelat spel på telefonen, tittat på tvn och suttit vid datorn. Skönt, men konstigt. Inga barn var hemma heller vilket gjorde att det kändes ännu konstigare. de nästkommande helgerna blir mer hektiska så det var nog bra med en paus mitt i, men som sagt...konstigt.

Så, käftsmällen. Insåg nyss att jag sagt saker under barnens uppväxt som jag menat på ett sätt men har tolkats på ett annat. Och jag kan verkligen förstå att de tolkat det så. Guud hur dum kan man vara när jag förklarar för barnen att personer som betett sig illa kanske har gjort det för att de tycker om dem? Det låter ju helt sjukt nu när jag såg det nerskrivet. En sån gammal grej, personer som slåss när de vill förmedla nåt till någonoch jag har gått på det...Och tom försvarat beteendet. Tänk om jag inte ens har förklarat varför jag har sagt så, eller att det naturligtvis inte är okej att slå någon även fast det är för att få uppmärksamhet. Har jag verkligen inte gjort det? Jag har verkligen givit mina barn helt knasiga signaler. De kommer till mig för tröst och jag förklarar att de som slår och retas gör det av kärlek.....

AAAAAAArrrrrrrrrrrrrrrrrrrrgggggggggggggggggggggghhhhhhhhhhhhh! Fy fan så jävla korkat. Känns som om jag måste kalla till familjemöte genast för att förklara mig.

Det jag vill förklara är att jag ville berätta för dem att det oftast finns en anledning till att människor beter sig illa, det kan bero på deras uppväxt, och på att de har svårt att uttrycka känslor när de vill närma sig någon. De kanske inte vågar men vill väldigt gärna ta kontakt och så blir det fel. Att slåås är verkligen inte kärlek, att retas kan vara det men då beror det ju på hur man retas och när kan jag tycka. I vilket sammanhang liksom... Det är aldrig ok när den andra personen känner sig ledsen eller kränkt eller rent av rädd, och det är ju toksvårt att sätta några gränser där.

Oj nu fick jag bråttom skriver mer sen...fasen vad tiden gick....