Tiden går fort när man har roligt. Jag har massor att göra men känner att jag inget får gjort. Konstigt... Imorgon ska jag vara med mitt företag på marknade hela dagen, i helgen var jag på en hundutställning. Nästa helg ska jag stå på en kattutställning i 2 dagar. Efter det ska jag vara med på Fallens dag och på Karlholmsdagen. Det kräver planering och en massa pappersjobb. Skitkul och det kommer att ge en hel del nya kunder, det känner jag. Så bloggandet har fått stå åt sidan ett tag. Vad har jag tänkt på sen sist då? Hmmm...politik. Jag har varit på lite politiska tillställningar och märker att jag tycker att det är jättekul. Jag har tom pratat inför en folksamling och det gick bra faktiskt. Jag har lyssnat på Kay Pollak, pratat med honom och berättat hur han har påverkat mitt liv. Det var modigt av mig tycker jag. Och det kändes bra att få tala om det. Jag har tappat tron på Blossom Tainton som en förebild. I förrgår var jag på ett evenemang som Nordea arrangerat där hon pratade och jag var såå besviken. Hon var alldeles för självcentrerad och missade nästan att förmedla sitt budskap. Budskapet var ungefär att hitta sin egen toppform genom att tänka att man är i toppform = vara på bra humör, tänka positiva saker. Ett bra budskap. Men kära Anna och jag konstaterade att både hon och jag nog har kommit längre i vår personliga utveckling än Blossom och det kändes ju lite bra trots allt. Jag har umgåtts en del med goa barnen. Den äldsta kämpar på med skola och jobb och hon är verkligen en förebild. Hon gör som hon vill, är nöjd med sig själv och verkar må bra. Go tjejen, du är fantastisk. Mittenbarnet jobbar med att få körkort, det går lite segt men han nöter på och är jätteduktig som inte ger upp. Han säger också att han tror att han blivit vuxen för han tycker att det känns bra att jobba de dagar han inte går i skolan. Han hade dåligt samvete för att han inte kunde vara på jobbet idag utan var tvungen att gå i skolan. Jag är stolt över dig, du gör ett bra jobb trots att vägen varit lite krokig ibland. Den minsta kämpar på med livet som inte alltid är så lätt. Han är så stark som kämpar på fast det är jobbigt på många vis. Att vara tolv, snart tretton i den här hårda världen är nog inte så roligt som det var när jag var 13. Igår tänkte jag mycket på hur jag var, vad jag gjorde när jag var tretton. När jag började sjuan var jag rädd, lite enstöring och hade inte heller haft det så lätt å vägen dit. Jag hade dålig självkänsla och inget självförtroende. Men nu när jag tänker på det så var det nog så att det vände ganska mycket när jag började sjuan. Jag fick nya vänner, bättre vänner, upptäckte kärleken, gick på disco, lyssnade på hårdrock, blev mer självständig, ja överhuvudtaget så mognade jag mycket under den tiden. Det är intressant att tänka på hur jag uppfattar världen. Det är svårt att tycka att barnen som går i sjuan nu är lika stora som jag kände mig när jag var lika gammal. Och jag gissar att de kommer att känna likadant när de passerat 40. Skumt....

Funderade, på Fejjan, om jag nånsin skulle få känna fredagskänsla igen när jag insåg att jag faktiskt kan göra det när som helst. Jag styr ju mitt skepp själv, jobbar när fasen jag vill och behöver. Det var en häftig AHA-upplevelse... Jag hade skrivt ett långt och toppenbra inlägg tyckte jag själv, men det försvann. Det sparades inte utan rutan var helt tom så jag får börja om igen. Det jag skrev om var att allt som sker sker av en anledning och att jag tycker att det är skönt att jag kommit så långt att jag känner tillit till det, trots att livet ibland är hårt och svårt utan synbar anlednng. Jag har tagit fasta på att jag lär mig något av allt som händer och här kommer några exempel på mitt sätt att se på världen: Vad kan jag lära mig av att min son blir mobbad i skolan? Jag har lärt mig att jag inte kan sitta ner och tigande se på utan jag måste se till att det som behöver förändras gör det på något sätt. Jag har lärt mig hitta de verktyg jag (och han förstås) behöver för att han ändå, trots slag och hårda ord i skolan, ska kunna känna sig trygg och älskad. Tilliten då, kan jag känna tillit när det hela tiden upprepas, när jag ständigt får nya samtal från skolan om saker som händer? Det är klart jag kan. Jag kan känna tillit till att jag och min familj gör allt vi kan för att få slut på det här jobbiga. Jag känner även tillit till att vi gör rätt när vi anmäler till alla instanser vi kan. Att känna tillit till att alla instanser gör det de ska för att hjälpa till är inte lika lätt, men vi jobbar på det. Under tiden får vi kunskaper om vad som behöver förändras i samhället. Vad lär jag mig av att min hund blir sjuk och hamnar på sjukhus då, med dryga räkningar att betala...Jo att världen fortsätter snurra ändå, trots att jag måste betala 3500 kronor som jag egentligen inte har. Vi klarar oss ändå. Jag vet att jag inte behöver oroa mig, för det ordnar sig i slutänden. Vad lär jag mig av att börsen rasar dramatiskt när en stackars person gör fel på jobbet? Jo. Att vi lever i en sjuk värld som kommer att rasa om det fortsätter så här. Precis som jag skrev om i mitt tidigare inlägg så måste vi sakta ner, lugna ner oss. Vi är på väg mot en tidsålder där vi måste börja om på noll igen... Men även där har jag tillit. Det är kanske vi som inte har vaccinerat oss och som har lärt oss att klara oss med små marginaler som ska starta om allt igen? Jag är helt övertygad om att jag och min familj klarar oss i en värld utan el, internet, pengar och allt annat som snurrar runt runt....För vi har något annat. Vi har kärleken och styrkan som behövs för att börja om från noll. Det skulle faktiskt vara riktigt häftigt att få vara med om det. Bo i ett torp i skogen, bära in vatten, mjölka korna, plöja åkern.... Gå omkring med klänning och gummistövlar och bära tunga hinkar. Gå i säng när det blir mörkt och gå upp när det blir ljust. Äta det vi själva producerar på gården, göra ost, plocka ägg... i vår egen takt. Inte i någon annans takt. Börja om. Häftigt!