Tiden går fort när man har roligt. Jag har massor att göra men känner att jag inget får gjort. Konstigt... Imorgon ska jag vara med mitt företag på marknade hela dagen, i helgen var jag på en hundutställning. Nästa helg ska jag stå på en kattutställning i 2 dagar. Efter det ska jag vara med på Fallens dag och på Karlholmsdagen. Det kräver planering och en massa pappersjobb. Skitkul och det kommer att ge en hel del nya kunder, det känner jag. Så bloggandet har fått stå åt sidan ett tag. Vad har jag tänkt på sen sist då? Hmmm...politik. Jag har varit på lite politiska tillställningar och märker att jag tycker att det är jättekul. Jag har tom pratat inför en folksamling och det gick bra faktiskt. Jag har lyssnat på Kay Pollak, pratat med honom och berättat hur han har påverkat mitt liv. Det var modigt av mig tycker jag. Och det kändes bra att få tala om det. Jag har tappat tron på Blossom Tainton som en förebild. I förrgår var jag på ett evenemang som Nordea arrangerat där hon pratade och jag var såå besviken. Hon var alldeles för självcentrerad och missade nästan att förmedla sitt budskap. Budskapet var ungefär att hitta sin egen toppform genom att tänka att man är i toppform = vara på bra humör, tänka positiva saker. Ett bra budskap. Men kära Anna och jag konstaterade att både hon och jag nog har kommit längre i vår personliga utveckling än Blossom och det kändes ju lite bra trots allt. Jag har umgåtts en del med goa barnen. Den äldsta kämpar på med skola och jobb och hon är verkligen en förebild. Hon gör som hon vill, är nöjd med sig själv och verkar må bra. Go tjejen, du är fantastisk. Mittenbarnet jobbar med att få körkort, det går lite segt men han nöter på och är jätteduktig som inte ger upp. Han säger också att han tror att han blivit vuxen för han tycker att det känns bra att jobba de dagar han inte går i skolan. Han hade dåligt samvete för att han inte kunde vara på jobbet idag utan var tvungen att gå i skolan. Jag är stolt över dig, du gör ett bra jobb trots att vägen varit lite krokig ibland. Den minsta kämpar på med livet som inte alltid är så lätt. Han är så stark som kämpar på fast det är jobbigt på många vis. Att vara tolv, snart tretton i den här hårda världen är nog inte så roligt som det var när jag var 13. Igår tänkte jag mycket på hur jag var, vad jag gjorde när jag var tretton. När jag började sjuan var jag rädd, lite enstöring och hade inte heller haft det så lätt å vägen dit. Jag hade dålig självkänsla och inget självförtroende. Men nu när jag tänker på det så var det nog så att det vände ganska mycket när jag började sjuan. Jag fick nya vänner, bättre vänner, upptäckte kärleken, gick på disco, lyssnade på hårdrock, blev mer självständig, ja överhuvudtaget så mognade jag mycket under den tiden. Det är intressant att tänka på hur jag uppfattar världen. Det är svårt att tycka att barnen som går i sjuan nu är lika stora som jag kände mig när jag var lika gammal. Och jag gissar att de kommer att känna likadant när de passerat 40. Skumt....