Funderar mycket nu. Det händer saker i livet som får mig att fundera på mig själv, vad jag har gjort, inte gjort... Funderar på olika val i livet kan jag säga.
Har jag gjort rätt, fel, hade jag kunnat göra annorlunda? Vad i så fall? Och varför blev det som det blev, kan jag inte se min egen del i det som har hänt? Är jag blind? Är jag döv? Eller funderar jag för mycket?
Gjorde jag rätt, men annat har påverkat så att det blev fel. Är det fel överhuvudtaget eller är det mina värderingar som är konstiga? Oh my good, så mycket frågor...
Förresten så bryggde jag precis det godaste kaffe jag nånsin bryggt...Tillsammans med en bit mörk hallonchoklad var det fantastiskt... Nåja.
Åter till mina funderingar.
Mammarollen är inte helt enkel kan jag säga. Det är en enorm utmaning att göra val som gör livet bra för både barnen och mig som vuxen. Och för andra runtomkring också.
Min absolut största utmaning som mamma har jag framför mig nu. Min yngsta, nu tretton år. Han är formad av många händelser, många som inte är speciellt bra eller positiva. Jag har gjort vad jag kan för att hjälpa honom igenom dem. Vad har han varit med om då?
Några exempel:
- En skilsmässa vid ett års ålder med allt vad det innebär. Jag vet inte hur det har påverkat honom att åka emellan, att säga hejdå till mamma eller pappa, för att inte veta när man träffas nästa gång.
- En pappa med ett invecklat förhållande till alkohol. Helgsupare, vinpimplare som prioriterat spriten och särbon framför barnen i perioder.
- En arg ledsen och besviken mamma som massor av gånger hämtat en ledsen och rädd son från pappan, ibland mitt i natten.
- Sparkar, slag och fula ord. I skolan har han blivit retad av speciellt en, men även av fler. Slagen, hånad, kränkt. Både av de vuxna i skolan, eftersom de inte har gjort tillräckligt för att det ska upphöra, och av barn som haft åsikter om hans kläder, hans utseende och allt möjligt annat som de ha hittat på för att få utlopp för sina frustrationer.
- En skilsmässa till vid 10 års ålder. Men där var nog skilsmässan mer en befrielse än ett trauma eftersom mannen som jag skildes från inte alls var bra för vår familj. Mina barn gillade inte honom och egentligen gjorde inte jag det heller.
- En storvinst. Han och hans pappa vann tillsammans en miljon kronor. Det som följer med det är först glädje, sedan sorg när han inser att pappan inte släpper ifrån sig barnets del av pengarna. Min tanke var att en del av pengarna ska in på ett konto och en annan del ska placeras för en bra avkastning tills han blir vuxen och kan hantera så mycket pengar. Hans pappas ide om pengarna är att jag inte har med det att göra. Han ger sonen mobiltelefoner, kläder och andra prylar som inte alls hjälper honom att få bra värderingar i livet. Inte ett sunt förhållande till pengar heller. Och hans syskon tycker en massa saker om det. Allt vet jag säkert inte, men de har sagt att de fått spara till allt i sitt liv, eller önska sig till jul och födelsedagar. Han behöver bara säga till pappan så får han det han vill. Och jag kan verkligen inget göra. Jag har ingen insyn alls, vet inte alls hur pappan valt att göra med alla pengar. Vet bara att allt står i hans namn och att han pytsar ut pengar till sonen, på ett bankkort, med jämna mellanrum. När jag säger nej till en ny telefon tex, går sonen bakom ryggen på mig och ber pappan om pengar...
Jag känner att min älskade son har blivit en ung kille som gör vad som helst för att få som han vill. Han ljuger, håller inne med information, smyger. Han kan dissa en kompis för att någon annan ringer och vill göra nåt som är roligare för tillfället. Han kräver full support av mig som mamma fast han inte respekterar mina beslut alls. Han skiter i innebandyträningen, men står inte för det utan säger att han glömmer att gå dit. Det svåraste är att jag tror att han utnyttjar sin bakgrund för att manipulera mig. Jag har tyckt synd om honom, kämpat för att hjälpa honom i så många olika jobbiga situationer. Jag har sett honom lida och jag har gråtit med honom så många gånger. Och nu känner jag mig utnyttjad, överkörd och så värdelös som mamma.
Det jobbiga är att det är väl lite förbjudet att känna som jag gör. Jag ska fortsätta kämpa för att mitt barn ska få en bra framtid, no matter what... Men det känns som om pappan köper hans kärlek och att pengarna och prylarna blivit mer värda för honom än respekten och kärleken till hans egen mamma. Pappan har gjort så mycket konstigt och så mycket sorgligt och nu kompenserar han det med saker. Och jag som har stått vid sonens sida, mot rektorer, skolan, taskiga kompisar, supande pappa och gud vet vad får tigande se på när det händer.
Den sorgen är ofattbart stor.
Jag vet inte vad det här kommer att leda till heller, vet inte hur det kommer att sluta.
Men just nu känner jag sorg. Sorg över att sonen blir köpt av sin pappa, sorg över att jag har misslyckats som mamma, sorg över att jag inte kan prata med sonen för jag har inga ord kvar. Det finns bara gråt kvar.
Jag ska, tillsammans med sonen åka till pappan idag och berätta hur jag känner. Ska vara väldigt öppen och berätta om mina tankar och känslor. Jag förväntar mig inget gensvar för det har jag inte fått förut, nån gång. När jag berättat klart så ska de båda få säga det de känner och tycker. Och jag ska lyssna. Förhoppningsvis kommer vi fram till nån lösning om hur vi vill ha det i framtiden.
Jag vill inte längre vara ensam om ansvaret det innebär att ha en trettonårig son. Jag vill att pappan tar sitt ansvar och tar en del av det tunga lasset oxå så att han får mer insyn i verkligheten. I och med att de bara gör roliga saker tillsammans och inte alls pratar om det som är/har varit jobbigt har inte pappan hela bilden klart för sig. På nåt vis vill jag förklara för dem hur hans beteende påverkar vårt liv. Han har valt bort det jobbiga och låtsas liksom inte om att det existerar. han vet ju om det mesta, för jag har sagt det till honom. Men han tar inte in det utan fortsätter att leva på som om inget har hänt. Sopar under mattan och köper prylar. Förstör.

Har anmält mig och ska åka på ett seminarium imorgon, tillsammans med goa vännen Anna. Inte nog med det, vi ska, i slutet på oktober gå på kurs tillsammans. Vi ska bli certifierade NLP practitioners. Vi är diplomerade men ska gå ett steg till och bli certifierade förhoppningsvis. Det ska bli vansinnigt kul för vi ska bo på hotell, jag och Anna i fyra dagar, vilket helt säkert kommer att innebära en massa skratt, tokiga ideer och djupa samtal.

Det innebär också att vi ska få bli undervisade av Niklas Daver, en fantastiskt lärare som gav mig insikter som förändrade mitt liv. Jag läser just nu hans bok för att förbereda mig lite inför utbildningen. Gissar att mycket av utbildningen baserar sig på hans eminenta bok.

Nu ska jag gå och diska så jag blir varm om händerna. Fryser som en tok just nu... Sen ska jag gå ut med lilla vovven för att liiite senare dra iväg och coacha två personer. Livet på en pinne....

Jag fattar det inte. I söndags vaknade jag utan värk i ryggen. Och den håller sig borta. Det är en ovanlig känsla, vet inte hur jag ska definiera den riktigt. Det är nästan så att jag liksom väntar på att det ska komma tillbaka, fast det vill jag ju absolut inte. Men jag har varit så van med att ständigt ha den där molande värkande stela ryggen, och nu plötsligt kan jag röra mig normalt igen.

Jag är oerhört tacksam för att den är borta. Oerhört tacksam....

Ryggen värker efter en heldag på kattutställning. Sålde ganska bra och träffade på några kunder som skulle kunna bli det även i framtiden. Bra. Men var med om en konstig sak idag igen...

Jag har sponsrat den här föreningen två gånger med varor till deras prisbord. Det rör sig om mer än femtusen kronors värde på varorna. Idag hände det sig att något blev fel för dem så att en leverans som de väntat på från en sponsor, inte kom. De berättade det för mig och jag sa, generöst tyckte jag, att jag inte kunde skänka mer men däremot kunde de få handla av mig för 25 % rabatt. Då var det en av föreningskvinnorna som kläckte ur sig att det var minsann inte alla som vill ha vårt foder så de var inte intresserade av att köpa av mig. Gissa om jag blev stum! De har själva ringt och bett om sponsring, förra gången sponsrade vi hela deras utställning med varor för ca 9000 kr (inköpspris). Nu var jag själv, men sponsrade ändå med ca 2000 kronor, vilket jag tycker att de ska vara förbaskat nöjda med. Så de sket i det blå skåpet kan man säga. Jag kommer aldrig mer att skänka varor till dem, det kan jag lova. Först tänkte jag faktiskt packa ihop och åka hem, så arg blev jag. men när jag sansat mig så tänkte jag att jag säljer mina fantastiska varor (som säljer bra) den här helgen så att jag får igen det jag sponsrat för. Sen är det tack och adjö till den kattföreningen. Idioter!

Nu ska jag dricka the och mysa med älsklingen en stund. Somnar väl i soffan...

Jag var med om en märklig sak igår. Jag var stressad för jag skulle iväg på ett möte om Nonijuice, vilket jag kan prata mer om en annan gång. Då ringer telefonen, min man svarar och när jag tar luren så hör jag rösten på min första stora kärlek, och kärlekssorg.

Han hade gråten i rösten och sade att han ville berätta något. Som jag skrev i ett annat inlägg tidigare så gick hans fru bort för precis två månader sen. Han sa att sorgen och saknade efter henne gjorde att massor av gamla saker kom över honom, gamla känslor, gamla upplevelser. Och han kände att han ville berätta för mig hur han kände så att jag skulle veta.

Han sa att jag hade lärt honom massor om livet då, för över 20 år sen. Jag hade lärt honom att kämpa på, trots att det kunde vara tufft ibland. Och den känslan hade han med sig nu i sorgen efter sin fru. Han sa också att han älskade mig då, att han älskade mig nu och alltid kommer att göra det. Att jag varit med honom hela hans liv, trots att vi inte träffats mer än en kanske två gånger sen vi separerade... Det var en märklig känsla. Sorglig på nåt vis... Samtidigt oerhört bekräftande, för han har alltid funnits med i mitt liv också...

Man kanske kan säga på nåt vis, att jag alltid har älskat honom också. På sätt och vis. Den dagen det var definitivt slut, då hade jag gått vidare. Fast det var han som gjorde slut först, så strulade vi ett tag efter det, tills jag kände att det fick vara nog. Allt eller inget liksom. Då slutade han komma hem till mig och höra av sig. han träffade en tjej och jag träffade barnens far och livet rullade vidare. Vi har inte haft någon som helst kontakt efter det, men i somras, på skolavslutningen så träffades vi hastigt. Då berättade han att hans fru, som stod en bit bort, var sjuk och skulle dö. När jag såg dödsannonsen visste jag att han skulle höra av sig. jag vet inte varför, jag bara visste. Och så igår gjorde han det.

Min älskade man och jag pratade om det på kvällen. Jag tror att han blev lite orolig att jag ska gå tillbaka till honom... Han sa det väl inte rent ut, men jag såg det i hans ögon. Han behöver inte vara ett dugg orolig för det. Jag tänker absolut inte lämna mitt förhållande som är så fantastiskt bra, för att en man som jag kände för 25 år sen ringer mig. Det var då, och nu är nu. Jag har det bra nu och vill inte ha det annorlunda.

Jag funderar en del på hur jag ska hantera det bara. Fast jag gör nog som vanligt, tar det som det kommer. Ska inte tänka på en massa om och men och kanske. Med hantera det menar jag hur jag ska förhålla mig till honom om han ringer igen. Han är ledsen, sörjer och behöver någon att prata med, jag förstår det.
Men jag vill inte göra något som sårar min man. Om han blir ledsen och brydd över att jag pratar med en man som jag älskade för 25 år sen så ska jag inte göra det. Och det måste jag vara tydlig med att säga till exet. Att jag är lycklig nu och inte vill äventyra det på något vis.

Jag har aldrig varit i den här situationen förut, den är ny för mig. Nu har jag något nytt att lära mig och det är häftigt. Livet är häftigt. Jag har inte tänkt så mycket på att det jag gör och säger kan påverka folks liv. Åtminstone inte det som är positivt. Jag fattar ju att om jag säger nåt negativt eller gör något negativt så påverkar det människor... Men jag har aldrig tänkt på att jag fått människor att orka svåra saker och så bara genom att jag har varit sån själv...
Jag såg det helt annorlunda då, när jag i min ungdom blev nobbad av den jag trodde då att jag skulle leva hela livet med. Trodde absolut inte att han såg mig som en stark och bra person.... Och nu visar det sig att jag påverkade hela hans liv, bara genom att vara mig själv...

Jag tror att dagens lärdom kan sammanfattas med att jag duger som jag är. Och att jag är på rätt väg, och alltid har varit det.

Coolt, minst sagt....