Jag var med om en märklig sak igår. Jag var stressad för jag skulle iväg på ett möte om Nonijuice, vilket jag kan prata mer om en annan gång. Då ringer telefonen, min man svarar och när jag tar luren så hör jag rösten på min första stora kärlek, och kärlekssorg.

Han hade gråten i rösten och sade att han ville berätta något. Som jag skrev i ett annat inlägg tidigare så gick hans fru bort för precis två månader sen. Han sa att sorgen och saknade efter henne gjorde att massor av gamla saker kom över honom, gamla känslor, gamla upplevelser. Och han kände att han ville berätta för mig hur han kände så att jag skulle veta.

Han sa att jag hade lärt honom massor om livet då, för över 20 år sen. Jag hade lärt honom att kämpa på, trots att det kunde vara tufft ibland. Och den känslan hade han med sig nu i sorgen efter sin fru. Han sa också att han älskade mig då, att han älskade mig nu och alltid kommer att göra det. Att jag varit med honom hela hans liv, trots att vi inte träffats mer än en kanske två gånger sen vi separerade... Det var en märklig känsla. Sorglig på nåt vis... Samtidigt oerhört bekräftande, för han har alltid funnits med i mitt liv också...

Man kanske kan säga på nåt vis, att jag alltid har älskat honom också. På sätt och vis. Den dagen det var definitivt slut, då hade jag gått vidare. Fast det var han som gjorde slut först, så strulade vi ett tag efter det, tills jag kände att det fick vara nog. Allt eller inget liksom. Då slutade han komma hem till mig och höra av sig. han träffade en tjej och jag träffade barnens far och livet rullade vidare. Vi har inte haft någon som helst kontakt efter det, men i somras, på skolavslutningen så träffades vi hastigt. Då berättade han att hans fru, som stod en bit bort, var sjuk och skulle dö. När jag såg dödsannonsen visste jag att han skulle höra av sig. jag vet inte varför, jag bara visste. Och så igår gjorde han det.

Min älskade man och jag pratade om det på kvällen. Jag tror att han blev lite orolig att jag ska gå tillbaka till honom... Han sa det väl inte rent ut, men jag såg det i hans ögon. Han behöver inte vara ett dugg orolig för det. Jag tänker absolut inte lämna mitt förhållande som är så fantastiskt bra, för att en man som jag kände för 25 år sen ringer mig. Det var då, och nu är nu. Jag har det bra nu och vill inte ha det annorlunda.

Jag funderar en del på hur jag ska hantera det bara. Fast jag gör nog som vanligt, tar det som det kommer. Ska inte tänka på en massa om och men och kanske. Med hantera det menar jag hur jag ska förhålla mig till honom om han ringer igen. Han är ledsen, sörjer och behöver någon att prata med, jag förstår det.
Men jag vill inte göra något som sårar min man. Om han blir ledsen och brydd över att jag pratar med en man som jag älskade för 25 år sen så ska jag inte göra det. Och det måste jag vara tydlig med att säga till exet. Att jag är lycklig nu och inte vill äventyra det på något vis.

Jag har aldrig varit i den här situationen förut, den är ny för mig. Nu har jag något nytt att lära mig och det är häftigt. Livet är häftigt. Jag har inte tänkt så mycket på att det jag gör och säger kan påverka folks liv. Åtminstone inte det som är positivt. Jag fattar ju att om jag säger nåt negativt eller gör något negativt så påverkar det människor... Men jag har aldrig tänkt på att jag fått människor att orka svåra saker och så bara genom att jag har varit sån själv...
Jag såg det helt annorlunda då, när jag i min ungdom blev nobbad av den jag trodde då att jag skulle leva hela livet med. Trodde absolut inte att han såg mig som en stark och bra person.... Och nu visar det sig att jag påverkade hela hans liv, bara genom att vara mig själv...

Jag tror att dagens lärdom kan sammanfattas med att jag duger som jag är. Och att jag är på rätt väg, och alltid har varit det.

Coolt, minst sagt....