Skulle vara ledig, men när man som jag har eget företag blir det inte som jag har tänkt mig alltid. Tror inte att jag vill vara ledig egentligen för det blir alltid så att jag pysslar med nåt som har med företaget att göra, fast jag hade tänkt nåt annat. Jaja...sånt är livet. Jag trivs ju med det och det är ingen annan än jag som tvingar mig. Eller, tvingar gör jag ju inte... Men ändå.

Annars då? Ja, jag har fått papper om en kul sak som jag ska vara med på. Ska ingå i en ledningsgrupp för en utbildning som eventuellt ska starta. Trygghetssamordnare i skolan blir man om man går den utbildningen på Folkuniversitetet. Jag tror med bestämdhet att det behövs, för personalen hinner inte eller har ingen koll på tryggheten i skolan. De ska ju koncentrera all sin kraft på att utbilda eleverna och ska inte behöva hålla på med annat tycker jag. Då är det bättre att andra, med rätt utbildning, sköter såna saker.

Lyssnade som vanligt på P3 idag och de pratade om äckliga saker som hänt med ens barn, du vet, saker de har ätit eller stoppat i fickorna eller så. Tänkte först att jag hade massor med såna historier om mina barn, men när jag tänkt en stund insåg jag att de inte var speciellt äckliga. Mer roliga, och kanske lite konstiga... Som när de tog med sig en varsin höna till diket en bit från oss och skulle lära dem att simma. Eller när de cyklade omkring med en varsin höna på pakethållaren på cykeln (inte fastklämd förstås). Eller när de bestämde sig för att måla huset, och målade både cyklar, grusgången, tre uppsättningar kläder, fönster och trappuppgång på samma gång.
Våra katter fick också känna på barnens kreativitet, de har både åkt cykel, badat i en uppochnervänd båt och haft kläder på sig när de varit nerbäddade i en dockvagn. En gång hade ett svalbo ramlat ner från taket i ladan, barnen hittade boet och tog med det till utedasset. De låste omsorgsfullt från insidan... När jag började sakna dem (barnen alltså) fick jag leta ett bra tag innan jag hörde deras röster från utedasset. De viskade för jag tror att de förstod att de gjorde fel. När de äntligen öppnade dörren var jag lite arg för att de varit borta, jag blev ju rädd när jag inte hittade dem. När jag såg vad de hade gjort blev jag först arg, men ilska avtog ganska fort. De hade inte skadat de små svalorna, bara pysslat om dem så att de skulle ha det bra. Vi hjälptes senare åt att bära tillbaka boet till sin ursprungliga plats och höll naturligtvis koll på det så att mamman hittade sina ungar igen. Det gjorde hon faktiskt, och vi fick senare se de små svalorna bli vuxna och flyga iväg mot egna äventyr.

Jag tror mig veta att mina två äldsta barn hade en underbar uppväxt. Barfota bland hästar, får, höns katter och hundar i en salig röra. De lekte i timmar i skogen, byggde kojor och cykelbanor och var ute mest hela tiden. De kom mest in för att äta eller sova. Den yngre sonen fick inte uppleva samma saker som de eftersom vi flyttade ifrån gården när han var ett år.

Visst, han har varit där, för pappan bor kvar, men jag tro inte att han har upplevt det på samma sätt som de äldsta gjorde. Inte alls på samma sätt.... jag kommer nog att skriva om det längre fram i bloggen, men inte nu. Det här inlägget blev nog långt ändå.

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/2015098/delphinus?claim=x5tpc96xf6n">Följ min blogg med bloglovin</a>

Idag hände det igen. En som jag skulle träffa idag klockan 13 kom inte... Åkte 10 mil i onödan. Eller nej, jag hade ju annat att göra där också så det var inte i onödan. Men det känns onödigt....

Idag skedde ett mirakel. Ett genombrott. Ett roligt sådant. Min yngste avkomma har en flickvän som har varit onödigt blyg, nästan skräckslagen, inför oss vuxna i familjen. Idag åt hon med oss, var uppe och tittade på tv med oss och sa hejdå när hon gick. Skönt. Äntligen har poletten trillat ner. Vi är verkligen inte farliga, jag och mannen min. Vi är mest bara trevliga, lite roliga och faktiskt rätt snälla....Om jag får säga vad jag tycker.
Skönt att tjejen äntligen kan vara här utan att svälta i en massa timmar.
De tycker ju om varandra de små liven och har gjort det i snart ett år, nåja i december...

Köpte matta och dörrmatta till hallen idag. Känner mig nöjd som fasen. Det blir så bra när huset sakta men säkert förvandlas till vitt, från att ha varit tusen olika färger och stilar. Nu kan man nästan säga att hallen är färdig. Kommer nog att vilja ha en annan bänk där så småningom, men just idag så duger den vi har nu...Känner jag mig själv rätt så kommer den snart att vara vit dock...

Hur har det gått med Nutrilletten då? Jo, tack, bra, svarar jag då. Fram till middagen. Då åt jag mat, fast bara en portion. Så ja, jag tycker att det gick bra. Skulle nog allra helst vilja operera mig, som brorsan gjorde. Men är orolig över allt skinn som kanske blir över. Jag är ju inte ung längre direkt, så det kanske inte riktigt vill sig när huden ska dra ihop sig vartefter kilona rinner av...

Nej, nu ska jag ner och njuta av när sonen diskar. Han lovade i ett svagt ögonblick att han skulle diska allt (när tjejen var här) senare i kväll, och jag var ju inte sen att haka på. Skönt att slippa liksom....

Jag lyssnade på radion idag, P3, och där pratade de om konstiga saker som hänt när djur var inblandade på nåt vis... Och då har jag en fantastisk historia att berätta. Hon vill inte berätta den själv, men jag nämner inga namn så är det bara hon som vet att det är henne vi pratar om.
Min goa vän kör buss, och en vacker dag när hon kom farande med sin buss satt det en ekorre mitt på vägen. Hon hade ingen passagerare i bussen så hon stannade för att se om hon kunde hjälpa den lilla ekorren på nåt vis. Till saken hör att min vän är andlig och mycket intresserad av healing...
Med bussen parkerad på vägen, gick hon mot ekorren som satt kvar där på vägen. Hon böjde sig fram för att ta upp den lilla och när ekorren satt "tryggt" i hennes händer tänkte hon sig att hon skulle heala ekorren som hon trodde var skadad. Men så tänkte inte ekorren. Den blev djupt upprörd och bet henne i fingret, hårt. Den goda busschauffören blev både chockad och lite förvånad eftersom hon nog innerst inne trodde att ekorren skulle förstå att hon ville hjälpa den. När den värsta förvåningen hade släppt gjorde hon ett nytt försök att heala den lille men det slutade ännu värre än första gången för nu bet ekorren hårdare och chauffören blev rädd och ryckte till med handen för att bli av med illbattingen som inte förstod sitt bästa. Då var det ekorrens tur att höja förvånat på ögonbrynen för plötsligt for den genom luften, i en vid båge och hamnade förskräckt ute i skogen.
Min stackars busschaufförsväninna lunkade moloket tillbaka till bussen när hon märkte att hon blödde från båda fingrarna. Hon letade förtvivlat efter något att linda om sina fingrar med men det enda hon kunde hitta var trosskydd som hon hade i sin handväska.
Jag undrar vem som var mest snopen efter det här mötet? Busschauffören som fick rulla tillbaka in till stan med båda (jag tror det var)pekfingrarna inlindade i trosskydd, eller ekorren som fick göra en ofrivillig flygtur efter att ha träffat på en märklig kvinna på en väg ute i skogen?
Jag kan se henne framför mig med fingrarna pekande uppåt, hållandes i den stora bussratten med en lite snopen min och en kantstött självkänsla....

Började morgonen med ett pass Tai Chi. Är så stel i ryggen och jag vill jobba bort det och tänkte då att Tai Chi är utmärkt att börja med. En kort meditation efteråt ingick i programmet. Ett mål är att jag ska, åtminstone i veckorna, göra det här programmet varje dag för att återfå rörligheten i kroppen. Jag ska bli en smidig och glad pensionär när jag blir gammal och varför inte börja redan nu?

Har upptäckt att jag inte mår bra alls av vindruvor, som jag älskar.... Magen gör helt uppror när jag äter dem, så de får utgå från min meny från och med nu. Jag började idag med att dricka Nutrilett. Jag vill få fart på viktminskningen och nu gör jag ett försök. Jag tar en dag i taget och detta är dag ett. Kommer inte att skriva vad jag väger, det är lite för privat, men skriver säkert om hur mycket jag går ner.

Så nu...Bye bye vindruvor, Hello Nutrilett.

2007 gjorde jag en lista på mina 100 mål. Saker som jag vill uppnå, äventyr som jag vill uppleva, prylar jag vill äga och egenskaper jag vill ha.

Idag gick jag igenom den och, döm om min förvåning...Jag har gjort 24 saker av det jag skrev på listan 2007:

- Bli färdig med skilsmässan
- Simma med delfiner
- Resa till Egypten
- Se till att få ett jobb som jag trivs med
- Starta ett eget företag
- Sluta som ordförande i Korpen
- Sluta att tänka tänk-om-tankar
- Laga min bil                     
- Köpa en ny dator
- Åka på semester i sommar                     
- Ta kontakt med min pappa
- Skaffa en hund
- Köpa en platt-tv
- Börja sälja Aloe Vera och göra det bra (det blev Husse istället)
- Lägga ner mer tid på matlagning
- Fortsätt engagera mig i samhället (inte uppnåt, utan jag prioriterade om. Jag slutade med politiken)
- Ta reda på varför jag är konstig i magen
- Gifta mig med den jag älskar
- Vara en bra mor åt mina barn (därför slutade jag med sånt som tar min energi som politiken och föreningsliv)
- Gå på magkänslan
- Köp en soffa
- Öppna ett konto för resor
- Öppna ett konto för oförutsedda händelser
- Gör färdigt taket i vardagsrummet
- Skaffa fler barn (inte längre ett mål)
- Börja på floating (inte längre ett mål)

Idag har det varit en slapp jobbardag...eller en jobbig slappardag...haha. Jag vet inte vilket. Tror det sista...
Har jobbat med kontorssysslor, varit och hälsat på min son som flyttat hemifrån och sen jäst i soffan, ätandes choklad och vindruvor.
Sonen hade det jättefint hemma! Jag blir så stolt över mina barn när jag ser att de ordnar sitt liv så fint. De har blivit stora och självständiga, fantastiska individer som klarar sig själv i den stora otäcka världen ;) Hoppas se inte glömmer att lilla mamman finns där, redo att hjälpa om det behövs... 

Usch, mår illa nu...som fasen. Vore kul om man inte behövde äta alls utan klarade sig ändå. Får ångest av att äta för mycket socker. Det känns äckligt som fasen i kroppen, ändå gör jag det.
Undrar varför? Vad är det som gör att jag utsätter mig för det om och om igen fast jag vet att jag mår skit, rent ut sagt?

Människor dör som flugor runt vår familj nu. Jag vet inte vad det är som händer... För en vecka sen begravdes en kompis till mina barn. En jättefin tjej, 19 år ung, som jag också kände. Hon bad mig om hjälp en gång för länge sen, och nu är hon borta. Idag begravdes mina barns plastmamma (gillar inte det uttrycket alls). Hon gick bort i leukemi. I juni var hon hemma hos oss när vår näst äldsta slutade gymnasiet, och nu är hon borta.... För en vecka sen avled en kompis till min yngsta son efter att ha blivit påkörd av en lastbil. Förra sommaren var han en lycklig elvaåring som lekte med min son, och nu är han borta... Samma dag som jag jag träffade P för sista gången (hon som gick bort i leukemi) träffade jag min första riktigt stora kärlek H. Han pekade på sin familj som stod en bit bort och berättade med tårar i ögonen att hans fru skulle dö snart. Hennes cancer hade kommit tillbaka och nu fanns det inget hopp kvar. I juni var hon en trebarnsmor som såg sin äldsta dotter sluta gymnasiet, och nu är hon borta... Jag har lite svårt att ta in allt detta, samtidigt som jag känner en enorm sorg. Vad är meningen? Vad ska vi lära oss? Att vi ska ta hand om varandra, vara rädda om oss själva och om varandra. Vi ska lära oss att inte ta allt för givet. Plötsligt, på bara en sekund, så kan livet förändras och bli något helt annat än det var innan. En annan sorts sorg, eller sorgblandad stolthet kanske jag ska skriva, är den jag känner när mitt andra barn har flyttat ur vårt bo. Han är numera en man på nitton år som bor i egen lägenhet och jobbar heltid. Jag har två vuxna barn nu och båda gångerna kände jag en sån enorm tomhet när de flyttade. Livet blir annorlunda på nåt vis. De är alltid mina barn, men de behöver mig inte på samma sätt som förut. Samtidigt är jag så oerhört stolt över att jag gav dem de färdigheter de behöver för att klara sig själva här i världen. Jag skrev valleda i rubriken, och det var för att det hänger ihop med all död som finns runt mig nu. Jag kan inte och vill inte lägga energi på sånt dravel som de håller på med i media. Smutskastning, fusk, utfrysning, rösträkningskaos och fan och hans moster. Mitt intresse för politik har avlidit det också. Nånstans på vägen så bara sinade mitt intresse från att ha varit en brinnande eld till...ja jag vet inte. Aska kanske. Jag trodde att jag skulle kunna påverka som politiker, men insåg efter några tappra försök att det inte går. För det finns de som brinner mer och de drar sig inte för att köra över dem som kanske är starkare än dem med ångvält om de behöver. De gör ett troligtvis ganska roligt föreningsliv till en maktkamp och ett rävspel som jag inte kan ställa upp på. På nåt vis så är det under min värdighet att ägna mig åt sånt. Jag är nog för ärlig och för lite hårdhudad. Jag är för mycket människa för att kunna ägna min tid åt sånt. Nu är det min familj och mitt företag som är mitt fokus och jag ska göra mitt bästa för dem jag älskar mest i världen. De behöver mig och jag behöver dem. Husrusten då? Min vita period har börjat. Jag förvandlar mitt hem till ett vitt, underbart hem fyllt av kärlek. Basen ska vara vit, men inslag av svart och grått. Tyger, kuddar och annat ska vara i klara vackra färger. Min älskade man hjälper mig, och sakta men säkert rensar vi bort prylar, målar väggar och möbler och gör vårt hem till en oas som andas harmoni... Jag kommer att fylla bloggen med bilder vart efter och jag tror faktiskt att hela bloggen ska få bli vit så småningom... All förändring föregås av kaos heter det ju, jag har skrivit om det förr, och om vi lär oss det vi ska lära oss av kaoset, så finner vi snart harmoni. Jag älskar det ordet. Nu ska jag gå och finna lite harmoni i sovrummet.