Människor dör som flugor runt vår familj nu. Jag vet inte vad det är som händer... För en vecka sen begravdes en kompis till mina barn. En jättefin tjej, 19 år ung, som jag också kände. Hon bad mig om hjälp en gång för länge sen, och nu är hon borta. Idag begravdes mina barns plastmamma (gillar inte det uttrycket alls). Hon gick bort i leukemi. I juni var hon hemma hos oss när vår näst äldsta slutade gymnasiet, och nu är hon borta.... För en vecka sen avled en kompis till min yngsta son efter att ha blivit påkörd av en lastbil. Förra sommaren var han en lycklig elvaåring som lekte med min son, och nu är han borta... Samma dag som jag jag träffade P för sista gången (hon som gick bort i leukemi) träffade jag min första riktigt stora kärlek H. Han pekade på sin familj som stod en bit bort och berättade med tårar i ögonen att hans fru skulle dö snart. Hennes cancer hade kommit tillbaka och nu fanns det inget hopp kvar. I juni var hon en trebarnsmor som såg sin äldsta dotter sluta gymnasiet, och nu är hon borta... Jag har lite svårt att ta in allt detta, samtidigt som jag känner en enorm sorg. Vad är meningen? Vad ska vi lära oss? Att vi ska ta hand om varandra, vara rädda om oss själva och om varandra. Vi ska lära oss att inte ta allt för givet. Plötsligt, på bara en sekund, så kan livet förändras och bli något helt annat än det var innan. En annan sorts sorg, eller sorgblandad stolthet kanske jag ska skriva, är den jag känner när mitt andra barn har flyttat ur vårt bo. Han är numera en man på nitton år som bor i egen lägenhet och jobbar heltid. Jag har två vuxna barn nu och båda gångerna kände jag en sån enorm tomhet när de flyttade. Livet blir annorlunda på nåt vis. De är alltid mina barn, men de behöver mig inte på samma sätt som förut. Samtidigt är jag så oerhört stolt över att jag gav dem de färdigheter de behöver för att klara sig själva här i världen. Jag skrev valleda i rubriken, och det var för att det hänger ihop med all död som finns runt mig nu. Jag kan inte och vill inte lägga energi på sånt dravel som de håller på med i media. Smutskastning, fusk, utfrysning, rösträkningskaos och fan och hans moster. Mitt intresse för politik har avlidit det också. Nånstans på vägen så bara sinade mitt intresse från att ha varit en brinnande eld till...ja jag vet inte. Aska kanske. Jag trodde att jag skulle kunna påverka som politiker, men insåg efter några tappra försök att det inte går. För det finns de som brinner mer och de drar sig inte för att köra över dem som kanske är starkare än dem med ångvält om de behöver. De gör ett troligtvis ganska roligt föreningsliv till en maktkamp och ett rävspel som jag inte kan ställa upp på. På nåt vis så är det under min värdighet att ägna mig åt sånt. Jag är nog för ärlig och för lite hårdhudad. Jag är för mycket människa för att kunna ägna min tid åt sånt. Nu är det min familj och mitt företag som är mitt fokus och jag ska göra mitt bästa för dem jag älskar mest i världen. De behöver mig och jag behöver dem. Husrusten då? Min vita period har börjat. Jag förvandlar mitt hem till ett vitt, underbart hem fyllt av kärlek. Basen ska vara vit, men inslag av svart och grått. Tyger, kuddar och annat ska vara i klara vackra färger. Min älskade man hjälper mig, och sakta men säkert rensar vi bort prylar, målar väggar och möbler och gör vårt hem till en oas som andas harmoni... Jag kommer att fylla bloggen med bilder vart efter och jag tror faktiskt att hela bloggen ska få bli vit så småningom... All förändring föregås av kaos heter det ju, jag har skrivit om det förr, och om vi lär oss det vi ska lära oss av kaoset, så finner vi snart harmoni. Jag älskar det ordet. Nu ska jag gå och finna lite harmoni i sovrummet.