Jag måste säga att det är intressant att se hur det blir när man säger att allt är hälften så dyrt som innan...
Jag säger inte mer än så. Men intressant är det.

Har jobbat idag. Ser döden komma, ser skräcken i deras ögon. Det är sorgligt och lite otäckt att se förändringen. Att se när de vet att tiden är inne och de bara väntar på att det ska hända. Fina fantastiska människor som har levt ett långt liv fyllt med kärlek, lycka, sorg, vrede, lugn, harmoni, kval, stress, ja allt som ryms i livet. De har varit ensamna eller tillsammans självvalt eller inte. Men nu har de bara en lång utdragen väntan kvar, i många fall så oändligt plågsamoch så otroligt ensamt. Vad är det som bestämmer vem som ska gå bort lugnt och stillsamt, och vem som ska plågas? Vad är det som gör att det inte ser lika ut för alla? Vad är det som bestämmer att vissa människor somnar in stilla och en del plågas i månader, kanske år? Är det så att de inte är färdiga än, de som plågas? Att de inte har gjort den uppgift de hade när de kom till detta jordelivet? De måste få insikter som saknades innan de kan passera vidare kanske...? Intressant att tänka på och ännu mer intressant att veta.

Nu ska jag sova. Är trött som bara den. Men dagen har varit bra och vädret ännu bättre. Imorgon är en ledig dag tillsammans med min älskling. I natt är en ledig natt, också den tillsammans med min älskling.

Jag är tacksam. Mycket tacksam!

Iallafall snart. Min man och jag har gjort både det ena och det andra idag. Vi stack iväg till en djuraffär och köpte fler fiskar till vårt akvarium. Kul med lite nya spännande individer att kolla på. Det är rogivande med fiskar tycker jag. Eller så är det vattnet jag gillar, jag kan inte bestämma det riktigt...Vatten är ju mitt element liksom. Jag bara älskar det... Har börjat på vattengympa på sjukgymnastiken på grund av min trasiga nacke, och oj vad jag gillar det. Bara det att det är 33 grader i vattnet är fantastiskt skönt för min trasiga kropp, och sen att röra på sig är ju inte helt fel det heller. Jag hade två dagar i veckan utan ryggvärk, vilket är otroligt ovanligt, Får se om det händer igen :)
Vad gjorde vi mer då? Jo, vi for iväg till Strömsberg och fikade på café. Jag glufsade i mig en blåbärscheesecake och en cocostopp av modell större. Det smakar såå gott att fika ute, vid vattnet, i solskenet. Bild att beskåda ser du i slutet på inlägget. Härligt va?
Jaa, sen köpte vi en god sallad på kvällen. Tänkte ju faktiskt äta en pizza, men glömde bort att det var långfredag och att till och med pizzabagarna vill vara lediga (skönt för dem, för det händer väl inte så ofta). Vi slappade i soffan resten av kvällen, mannen tittade på Indiana Jones och jag sms-konverserade med sonen, som fortfarande inte kan förstå riktigt varför jag vill spendera tid med honom. Han tror nog att det ligger en massa annat bakom att jag vill umgås med bara honom, utan flickvän, men den enkla anledningen till det är att jag älskar honom och vill få förmånen att spendera lite tid med honom utan att han är distraherad av sin flickvän hela tiden. Jag fattar att han är kär, herregud, det vet jag väl hur det är, men det känns läskigt att han glömmer precis alla andra och dessutom blir förvånad när de känner sig ledsna för att han väljer bort dem/oss. Jamen vaddå, snart är han en vuxen man, tiden går så rasande fort, och jag vill kunna ta del av hans sällskap ett tag till i alla fall. Man är inte vuxen när man är tretton år, hur gärna man än vill tro det.....
Imorgon ska vi åka till vackra Skarholmen och äka påskbuffé. Vi gjorde det för två påskar sen och det var jättemysigt. Tänk att få spendera tid med bara barnen, äta god mat och titta på den fantastiska utsikten som är där. Ser fram emot det....
Jag har inte haft några vrida-på-ratten-tankar idag. Dagen har varit behaglig och skön, kanske lite mycket gotta, men vad fasen gör det? Jag lever ju bara en gång och den gången är nu! Nu ska jag gå upp till min goa man och kramas lite.... Här är cheesecaken, kan verkligen rekomendera både kakan och cafeét!

Jag vet inte vad som hände nyss riktigt.
Men jag vet att det kändes bra.
Undrar om det var en liten ljusning i allt mörker?
Vänder det nu?

Jag vet inte längre vem jag är... Funderar ibland på om jag håller på att bli tokig. Idag tänkte jag att det vore så lätt att vrida på ratten när jag susar fram i 120 km i timmen och så är det över sen. Jag gråter, jag sover inte ordentligt. Jag tänker hemska tankar, tankar som gör ont och gnider i min själ, vrider om mitt intellekt som om det vore en blöt handduk, tvinnar tankarna i min hjärna och snurrar runt i min själ som svart sörja... Det förpestar, förstör och jag vet inte hur länge jag ska stå ut med det här tillståndet.....

Först vill jag hylla solen. Jag älskar den verkligen och gillar att känna de varma strålarna mot mitt ansikte.

Nu så, kör vi. Phu. Det händer en massa grejor i mitt liv nu som jag inte riktigt har kontroll över. Eller jo jag har det, på sätt och vis, men ändå inte. Det händer jobbigheter i familjen och fast jag vet att man ska fokusera på det positiva så vet jag inte var jag ska hitta det positiva nånstans i just den situationen. Jag har letat, funderat och grubblat på hur jag ska kunna vända det här jobbiga till nåt bra, men jag hittar inte pusselbiten som fattas. Den vill liksom inte bli hittad, utan gömmer sig bakom kanten på pussellådan. Den sitter fast där, hårt och vill verkligen inte riskera att bli hittad. För vem vet vad som händer då? Vem vet vad som händer när pusslet är färdiglagt och helt? När allt bara är klart, roligt och enkelt? Just det här pusslet verkar inte vilja bli löst... Färdigpusslat. Det verkar som om pusslet vill förbli svårlöst och lite sorgmodigt, lite trasigt på nåt vis. För det har alltid varit så. Lite naggat i kanten av törnarna som det fått i hanteringen, lite svårlagt... Jag fortsätter att leta, för jag vet av erfarenhet att den där sista lilla pusselbiten brukar trilla på plats så småningom. Och det brukar den göra för att den egentligen vill det, ingå i ett sammanhang, vara hel. Men den här gången, den här tredje gången så vet jag faktiskt inte om jag kommer att hitta den sista lilla, kantstötta pusselbiten. Jag tror att jag kommer att få leva med sorgen och vetskapen att jag aldrig nådde ända fram. För det här pusslet är den svåraste av alla, fast jag trodde att det skulle bli lättast. Jag har ju lagt det tre gånger, jag vet vad som fungerar och min intuition brukar inte gå av för hackor. Jag måste bända och vända på allt jag nånsin lärt mig om hur man lägger pussel för det här sista var en rejäl utmaning kan jag lova. Mitt huvud är tomt på ideér och jag börjar fundera på att jag kanske måste uppsöka en expert på pussel för att kunna lösa det. Konstigt att ett huvud kan vara både tomt och fullt på samma gång....
Vad händer mer då? Jag har tagit avstamp för nåt nytt kan jag säga. Jag har öppnat dörrarna för att kunna släppa in nåt nytt i mitt liv. Jag vet inte riktigt än vad det är och ser fram emot att upptäcka vad som väntar bakom hörnet. Alla möjligheter finns snart att göra precis vad jag vill och det känns skönt. Befriande. Jag fungerar nämligen så att när något inte blir som jag trodde att det skulle bli, eller egentligen ska jag väl säga att när något händer som påverkar min situation på ett sätt som jag inte riktigt kan styra över själv, utan är beroende av andras beslut, för att nå dit jag vill. Då hoppar jag av och går vidare. Jag känner mig insnärjd, inmålad i ett hörn, fastlåst, ofri om jag måste göra eller säga saker som jag inte riktigt kan stå för. Om jag måste ljuga för att skydda andra människor. Om jag måste förklara saker för personer, fast jag inte har sett till så att det blivit galet, utan  andra har stått för det. Om jag måste ta skit för att någon annan inte sköter sitt jobb, eller gör misstag så står jag inte ut längre och vill gå vidare. Det har jag gjort nu, och det är jag glad för. Till och med stolt över. Förut har jag dragit ut på såna processer så länge, det har blivit plågsamt, sorgligt och tufft på många sätt. Nu har jag gjort det snabbare än nånsin. Det bevisar att det går att lära gamla hundar att sitta. Det tar bara lite längre tid innan de har lärt sig. Men sen finslipar de det och fulländar sin förmåga, precis som jag har gjort. 
Nu kanske jag kan sova när jag går och lägger mig igen. Det är alltid skönt att skriva lite när det är svårt att somna. Jag blir trött för att det är mörkt i rummet, bara skärmen lyser upp. Och jag blir lite lättare i huvudet också, när jag får ur mig lite text som surrar omkring där inne. men nu måste jag säga en sak som är lite kuslig. Det känns som om nån står bakom mig och läser vad jag skriver. Jag har alltid haft en känsla av att det spökar här, men nu känner jag det ordentligt... Skulle vara skoj att veta vem det är, och vad han vill. För det känns som om det är en han...Jag tro jag tassar upp lite fint till sängen nu faktiskt. Gonatt... Förresten, jag har sett att det är några stycken som läser min blogg ibland. Lämna gärna några ord, en liten kommentar eller så. Säg vad du tycker eller inte tycker... Det är skoj med feedback och det är skoj att få kontakt med den som läser. Det känns lite ensamt här ibland, kanske skulle jag skriva oftare om jag kände att jag var lite påhejad ibland... 

Funderar så hmla mycket på om det är nu jag ska lära mig det jag inte har klarat förut.. Nämligen att inte lämna när saker och ting trasslar, utan hålla i och kämpa som om det gällde livet... Jag har alltid gjort det förut och faktiskt sett det som en styrka att kunna lämna och gå vidare när saker inte fungerar. men när jag tänker på det nu så har jag ju gjort tvärtom många gånger också. Hållt fast fast jag borde ha släppt taget mycket tidigare. Var går gränsen? När vet man att det är dags att gå vidare och när vet man när det är dags att hålla i så fingrarna blöder?
Den här gången gäller det mitt företag och verksamheten som jag har i det. Å ena sidan vill jag bara dra nu för en del saker trasslar så in i bomben och jag kan liksom inte styra utgången av det. Å andra sidan känner jag nånstans att jag måste kämpa på för det här kan bli bra, bara jag gör mitt allra yttersta. Jag har inte gjort det riktigt känner jag och då har det ju inte fått en ärlig chans egentligen.
Och mitt i allt så får jag veta att jag har diskbråck i halsryggen, vilket ju sätter igång en massa funderingar. Är det bra att bära tunga säckar med foder och kartonger med kattströ om diskarna i nacken inte är ok? Sjukgymnasten sa att det var bra att fortsätta som förut, för annar s är risken stor att jag blir sämre. Vi får väl se, ska ju på sjukgymnastik på tisdag, då ska han väl klämma och känna och sen får jag väl veta hur illa det är efter det. Ont har jag ju haft så länge så ingen kan ju veta om det beror på diskbråcken eller om jag har fått diskbråck av att jag har haft ont så länge.
Just när jag hade tänkt att jag skulle sluta med franchisen, så ringde en kollega och sa att han ville stötta mig så att jag inte slutar. Han vill att jag ska vara kvar och jag blev oerhört glad för det. Fint gjort av honom... Då tänkte jag om lite...kanske ska jag ge det en chans ändå och visa att jag kan fixa det här om jag bara lägger ner min själ i det... Funderar vidare så får vi se var det hamnar. Jag gjorde iallafall en insats idag och tänker fortsätta så ett tag för att se till att jag får lite fler kunder för det behöver jag verkligen.
Träffade A igår. Hon ska sluta sitt ordinarie jobb och bara hålla på med TNI. Imponerande och starkt jobbat av henne. Ska bli kul när jag kommer dit också. Så att jag kan välja den vägen också. Ekonomiskt oberoende. Fy fasen vad häftigt, det är mitt största mål i livet, Och då måste jag ju kämpa också, inte bara lägga ner när det blir lite jobbigt...
Men just NU ska jag lägga ner mig själv för nu känns det jobbigt. Klockan är mycket, tio i ett på natten och imorgon ska jag ha en visning i Uppsala. Då ska jag ge järnet, sälja som fasen. Och få minst en ny visning!


Bilden är en bild som ger mig lugn i själen. Så stilla, så vacker....Jag kan nästan känna doften av vattnet och naturen runtomkring... Jag kan nästan höra tystnaden i bilden...
Tog den med telefonen så kvalitén är inte världens bästa. Det första jag ska köpa när pengarna rullar in är en ordentlig kamera, för jag älska verkligen att fånga ett bra motiv. Jag ser dem överallt, men kan inte fånga dem på ett bra sätt. Inte än i alla fall... Gonatt världen!

Jahaja, det är därför jag har haft ont i ryggen. Två stycken diskbråck. Inte så konstigt att det gör ont.... Haha och jag som ska lägga om kosten för att slippa smärtan, nästan komiskt. Nu blir det sjukgymnastiken och husläkaren igen då. Och så måste jag tänka om mitt yrkesval kanske, åtminstone en del... Shit... Nu är det mycket att tänka på. Diskbråcken sitter i halsryggen dessutom... Och de gör att jag har förträngningar  i främre delen av ryggradskanalen. Måste forska lite på det...

Sådärja, då är jag igång igen. Jag har ätit LCHF sen jag skrev sist och det går bra. Jag har bestämt mig, som de säger i nån reklamsnutt. Jag tänker väga mig en gång i vecka och den första gången efter allt uppehåll blir nu på söndag. Det ska bli spännande, ser fram emot det. Idag blir det en god smoothie till frulle. Ska göra den på grädde, creme fraiche och hallon och jag tror den blir kanongooood! Sedan blir det en långpromenad med vovven i det fina vårvädret. Tänk så mycket lättare allt går när vädrets makter står oss bi :) Fast förresten, jag gick ju i regn häromdagen och det var riktigt härligt det med. Så från och med nu struntar jag i vädret. Det härliga är ju att gå, vädret är strunt samma! Så. Frulle! Jag rapporterar hur det smakade sen.

Hm...känns som om jag börjar varje blogginlägg med att tala om att jag inte lyckas med det jag ska. Jag är fortfarande matförvirrad och kommer inte riktigt in i nån bra rutin när det gäller mitt ätande. Jag skyller på saker, jag smiter undan mig själv och min egen vilja. märkligt beteende för jag vill verkligen få ordning på mina matvanor och framförallt på min värkande kropp. Ryggen gör att jag sover dåligt, vilket gör att jag är trött, vilket gör att jag slarvar med maten. Det i sin tur gör att jag får ont i kroppen, och det gör att jag inte sover...ja ni fattar. Så vad göra då? Det är bara att bita ihop och göra det istället för att gnälla om värken. För gnället gör det ju definitivt inte bättre. Så nu kör jag igen. Motion och LCHF ska få min kropp att sluta tro att den har ont hela tiden. För det är ju så det är. Fibromyalgi funkar så att det är signalerna mellan hjärnan och musklerna som inte funkar som de ska. De blir felkopplingar helt enkelt och kroppen blir förvirrad och tror att den jobbat stenhårt fast den inte har gjort det. En massa hormoner och annat skickas ut för att reparera kroppen, och det gör så att det blir obalans eftersom jag ju faktiskt inte har jobbat så hårt som hjärnan tror att jag har gjort. Allt överflöd av hormoner och sånt gör att kroppen går på högtryck hela tiden... Jag måste själv ge den de bästa förutsättningarna för att kunna hantera det, och tyvärr har jag inte gjort det hittills, bara tänkt att jag ska göra det. Korkat...

Jag såg en fantastisk film igår om en autistisk kvinna som lyckades visa världen att hennes förmågor och kunskaper var nåt som var bra att ha. Filmen hette Temple Grandin. Jag kan verkligen rekomendera den. Den är verklighetsbaserad och gav åtminstone mig en hel del att tänka på. Hon tog verkligen ansvar för sig och sin kropp, lärde sig massor om hur den fungerar och vad som får henne att må bra och så gjorde hon det, mot alla odds. Hon hade en förmåga som hon utnyttjade istället för att bi offer för sitt handikapp. Häftigt! Jag vill vara som hon.... Och det kan jag ju. För allt är möjligt, bara man försöker....

Idag regnar det som attan och jag gissar att snön försvinner för gott inom några dagar. Skönt att få sätta på sommardäck på bilen, ta fram andra kläder och skor och få se blommorna i trädgården dyka upp igen, en efter en. Det är fantastiskt att få vara med om det varje vår, det är som att livet kommer tillbaka när de små knopparna letar sig upp ur jorden, redo för en ny sommar. Underbart uppiggande. Jag kanske ska tänka på mig själv på samma sätt. Som att jag tränger mig fram genom smutsig jord, veckalr ut mig och blir en vacker blomma...men jag vill ju inte vissna på hösten förstås :) Vore trist...

Nej, nu ska jag hänga lite tvätt, ge djuren lite mat och jag tror tamejsjutton att jag ska kramas lite med min gubbe också. Puss o kram!