Först vill jag hylla solen. Jag älskar den verkligen och gillar att känna de varma strålarna mot mitt ansikte.

Nu så, kör vi. Phu. Det händer en massa grejor i mitt liv nu som jag inte riktigt har kontroll över. Eller jo jag har det, på sätt och vis, men ändå inte. Det händer jobbigheter i familjen och fast jag vet att man ska fokusera på det positiva så vet jag inte var jag ska hitta det positiva nånstans i just den situationen. Jag har letat, funderat och grubblat på hur jag ska kunna vända det här jobbiga till nåt bra, men jag hittar inte pusselbiten som fattas. Den vill liksom inte bli hittad, utan gömmer sig bakom kanten på pussellådan. Den sitter fast där, hårt och vill verkligen inte riskera att bli hittad. För vem vet vad som händer då? Vem vet vad som händer när pusslet är färdiglagt och helt? När allt bara är klart, roligt och enkelt? Just det här pusslet verkar inte vilja bli löst... Färdigpusslat. Det verkar som om pusslet vill förbli svårlöst och lite sorgmodigt, lite trasigt på nåt vis. För det har alltid varit så. Lite naggat i kanten av törnarna som det fått i hanteringen, lite svårlagt... Jag fortsätter att leta, för jag vet av erfarenhet att den där sista lilla pusselbiten brukar trilla på plats så småningom. Och det brukar den göra för att den egentligen vill det, ingå i ett sammanhang, vara hel. Men den här gången, den här tredje gången så vet jag faktiskt inte om jag kommer att hitta den sista lilla, kantstötta pusselbiten. Jag tror att jag kommer att få leva med sorgen och vetskapen att jag aldrig nådde ända fram. För det här pusslet är den svåraste av alla, fast jag trodde att det skulle bli lättast. Jag har ju lagt det tre gånger, jag vet vad som fungerar och min intuition brukar inte gå av för hackor. Jag måste bända och vända på allt jag nånsin lärt mig om hur man lägger pussel för det här sista var en rejäl utmaning kan jag lova. Mitt huvud är tomt på ideér och jag börjar fundera på att jag kanske måste uppsöka en expert på pussel för att kunna lösa det. Konstigt att ett huvud kan vara både tomt och fullt på samma gång....
Vad händer mer då? Jag har tagit avstamp för nåt nytt kan jag säga. Jag har öppnat dörrarna för att kunna släppa in nåt nytt i mitt liv. Jag vet inte riktigt än vad det är och ser fram emot att upptäcka vad som väntar bakom hörnet. Alla möjligheter finns snart att göra precis vad jag vill och det känns skönt. Befriande. Jag fungerar nämligen så att när något inte blir som jag trodde att det skulle bli, eller egentligen ska jag väl säga att när något händer som påverkar min situation på ett sätt som jag inte riktigt kan styra över själv, utan är beroende av andras beslut, för att nå dit jag vill. Då hoppar jag av och går vidare. Jag känner mig insnärjd, inmålad i ett hörn, fastlåst, ofri om jag måste göra eller säga saker som jag inte riktigt kan stå för. Om jag måste ljuga för att skydda andra människor. Om jag måste förklara saker för personer, fast jag inte har sett till så att det blivit galet, utan  andra har stått för det. Om jag måste ta skit för att någon annan inte sköter sitt jobb, eller gör misstag så står jag inte ut längre och vill gå vidare. Det har jag gjort nu, och det är jag glad för. Till och med stolt över. Förut har jag dragit ut på såna processer så länge, det har blivit plågsamt, sorgligt och tufft på många sätt. Nu har jag gjort det snabbare än nånsin. Det bevisar att det går att lära gamla hundar att sitta. Det tar bara lite längre tid innan de har lärt sig. Men sen finslipar de det och fulländar sin förmåga, precis som jag har gjort. 
Nu kanske jag kan sova när jag går och lägger mig igen. Det är alltid skönt att skriva lite när det är svårt att somna. Jag blir trött för att det är mörkt i rummet, bara skärmen lyser upp. Och jag blir lite lättare i huvudet också, när jag får ur mig lite text som surrar omkring där inne. men nu måste jag säga en sak som är lite kuslig. Det känns som om nån står bakom mig och läser vad jag skriver. Jag har alltid haft en känsla av att det spökar här, men nu känner jag det ordentligt... Skulle vara skoj att veta vem det är, och vad han vill. För det känns som om det är en han...Jag tro jag tassar upp lite fint till sängen nu faktiskt. Gonatt... Förresten, jag har sett att det är några stycken som läser min blogg ibland. Lämna gärna några ord, en liten kommentar eller så. Säg vad du tycker eller inte tycker... Det är skoj med feedback och det är skoj att få kontakt med den som läser. Det känns lite ensamt här ibland, kanske skulle jag skriva oftare om jag kände att jag var lite påhejad ibland...