Hm...känns som om jag börjar varje blogginlägg med att tala om att jag inte lyckas med det jag ska. Jag är fortfarande matförvirrad och kommer inte riktigt in i nån bra rutin när det gäller mitt ätande. Jag skyller på saker, jag smiter undan mig själv och min egen vilja. märkligt beteende för jag vill verkligen få ordning på mina matvanor och framförallt på min värkande kropp. Ryggen gör att jag sover dåligt, vilket gör att jag är trött, vilket gör att jag slarvar med maten. Det i sin tur gör att jag får ont i kroppen, och det gör att jag inte sover...ja ni fattar. Så vad göra då? Det är bara att bita ihop och göra det istället för att gnälla om värken. För gnället gör det ju definitivt inte bättre. Så nu kör jag igen. Motion och LCHF ska få min kropp att sluta tro att den har ont hela tiden. För det är ju så det är. Fibromyalgi funkar så att det är signalerna mellan hjärnan och musklerna som inte funkar som de ska. De blir felkopplingar helt enkelt och kroppen blir förvirrad och tror att den jobbat stenhårt fast den inte har gjort det. En massa hormoner och annat skickas ut för att reparera kroppen, och det gör så att det blir obalans eftersom jag ju faktiskt inte har jobbat så hårt som hjärnan tror att jag har gjort. Allt överflöd av hormoner och sånt gör att kroppen går på högtryck hela tiden... Jag måste själv ge den de bästa förutsättningarna för att kunna hantera det, och tyvärr har jag inte gjort det hittills, bara tänkt att jag ska göra det. Korkat...

Jag såg en fantastisk film igår om en autistisk kvinna som lyckades visa världen att hennes förmågor och kunskaper var nåt som var bra att ha. Filmen hette Temple Grandin. Jag kan verkligen rekomendera den. Den är verklighetsbaserad och gav åtminstone mig en hel del att tänka på. Hon tog verkligen ansvar för sig och sin kropp, lärde sig massor om hur den fungerar och vad som får henne att må bra och så gjorde hon det, mot alla odds. Hon hade en förmåga som hon utnyttjade istället för att bi offer för sitt handikapp. Häftigt! Jag vill vara som hon.... Och det kan jag ju. För allt är möjligt, bara man försöker....

Idag regnar det som attan och jag gissar att snön försvinner för gott inom några dagar. Skönt att få sätta på sommardäck på bilen, ta fram andra kläder och skor och få se blommorna i trädgården dyka upp igen, en efter en. Det är fantastiskt att få vara med om det varje vår, det är som att livet kommer tillbaka när de små knopparna letar sig upp ur jorden, redo för en ny sommar. Underbart uppiggande. Jag kanske ska tänka på mig själv på samma sätt. Som att jag tränger mig fram genom smutsig jord, veckalr ut mig och blir en vacker blomma...men jag vill ju inte vissna på hösten förstås :) Vore trist...

Nej, nu ska jag hänga lite tvätt, ge djuren lite mat och jag tror tamejsjutton att jag ska kramas lite med min gubbe också. Puss o kram!