Livet rullar på, som av sig själv liksom. Det händer saker, dåliga och bra, som påverkar vår framtid på lite olika sätt beroende på vem du är och i vilken situation du befinner dig i för tillfället. Jag träffar människor, nästan varje dag, som låter sig påverkas åt det negativa hållet. Något händer och han/hon suger ut det negativa ur situationen och liksom livnär sig på det, låter det äta upp sig och blir bitter, elak, stressad eller sjuk. Många gånger hade det kunnat undvikas om de istället för negativiteter sett det positiva i det som hände. Eller jag skulle kunna drista mig till att säga alla gånger.
Jag har valt ett förhållningssätt som har räddat mig många gånger. Om något hemskt eller jobbigt händer reagerar jag med ilska, sorg, skräck eller nån annan känsla, men ganska snart inser jag att jag måste, för att orka med att vara stark, försöka hitta något som kan vara bra med situationen. Jag vänder det onda till något gott. Det har nog räddat mig från att bli, jag vill nästan säga galen... Men det låter rätt hemskt. Men det var det först som dök upp i huvudet. Så då är det väl så. Om jag inte hade haft min förmåga att se på saker ur en positiv synvinkel, leta rätt på guldkorn i eländet så hade jag kanske blivit galen, av sorg, oro, ilska och förtvivlan.... Hisnande tanke.
De människor som jag träffar dagligen, de som liksom fastnat i bitterheten och nästan verkar trivas där skulle jag vilja ge mina verktyg till, eller i alla fall dela med mig av. Livet kan bli så mycket roligare och bättre om man inte letar efter fel och brister hos sina nära och kära, hos sina arbetskamrater, kunder eller klienter. Om de istället hade förmågan att se att alla människor är unika och fantastiska MED alla sina "fel och brister".

Vad är egentligen fel och rätt? Vem har bestämt det? Allt ligger enligt mitt sätt att se i betraktarens ögon och i hur den personen väljer att se sin omgivning. Jag är jag, och har rätt att vara jag utan att bli dömd för den jag är anser jag. Och den jag betraktar utifrån är värd att respekteras för sina åsikter, sitt utseende, sina känslor, för jag vet ingenting om vad som rör sig i den personens inre. Jag vet ingenting om vad han/hon varit med om tidigare och vad den personens karta är uppbyggd av.

Ibland krockar alla mina teser med varandra genom att jag blir "angripen" utifrån. Någon lägger på mig en åsikt som inte är min, ett beteende som inte är mitt eller ett tyckande som inte är mitt och dömer mig utifrån hur de har tolkat situationen. Den personen har utifrån sin karta av verkligheten tolkat ett beteende som jag har haft i en viss situation och gjort det beteendet till något som de kännner igen sedan en tidigare händelse. Alltså, jag gjorde något med en viss intention, de tolkade det på sitt vis och fick det till att min intention var något helt annat. Något dåligt. Sedan kan personen inte ta min förklaring av händelsen eftersom det inte alls stämmer med deras verklighet. De tycker att jag ljuger, eller förvränger verkligheten. Att jag tar lätt på nåt som borde vara svårt. Att jag inte ber om ursäkt fast jag borde. Oftast när sånt händer har jag gjort något med tanken att jag ska vara snäll, schysst, en god medmänniska. Och så tolkas det som något annat. Som om jag har försökt luras, som om jag är en ond människa med elaka avsikter. Betyder det att jag ska sluta vara snäll? Och när är man snäll? Och vem är man snäll mot? Inte mot sig själv, när man gör saker som kanske ställer till det för en själv i framtiden. Som nu. När jag är dömd. För att jag ville vara snäll.

Min kropp vill inte som jag vill förresten. Trots envis LCHF diet så står jag still. Strax över min magiska grän som jag vill under. I helgen tappade jag lusten och åt lite hur som haver och det hjälper ju inte direkt upp situationen. Ibland tänker jag att jag bara ska skita i allt vad regler heter när det gäller ätandet, men då vet jag att vågen går uppåt igen. Vore skönt att kunna retuschera bort det oönskade så jag slapp tänka de tankarna nåt mer. Jag har tänkt det i hela mitt liv, sen jag var barn. Vore så skönt att få tyst på den malande rösten som säger att jag inte duger som jag är utan måste förändra mig... Men nu blev det lite tokigt egentligen. För jag vill ju gå ner i vikt. Jag vill det verkligen. Jag älskar kläder och vill kunna ha dem utan att det klämmer, svider, hänger över eller på annat sätt inte passar min kropp. Jag vill kunna älska min kropp. Och det kan jag inte nu. Den värker och den ser inte ut som jag känner mig inuti. Jag vill vara smidig och stark. Uthållig, vacker och frisk. Jag ska bli gammal i den här kroppen och den ska hålla länge hade jag tänkt. Jag vill bli en skrynklig gammal tant med massor av livsglädje, inte en sur bitterfitta med stel och värkande kropp....

Jag är så in i helvete arg. Jag är arg på flera olika personer och jag är arg in i benmärgen. Jag skakar av ilska, darrar på rösten och har som alltid när jag är arg, nära till gråt. Det har varit jobbigt en tid nu och idag eskalerade det nåt så vansinnigt. Klockan är tjugo över två på natten, och idag har jag varit trött, glad, irriterad, arg, ledsen, och skitförbannad. Jag har gråtit så tårarna sprutade och de ligger på lut nu med, men nu är det mest en klump i halsen av ilska. Jag är sjukt trött på att bli behandlad som luft, som om mina ord inte betyder någonting alls för den jag älskar massor. Jag är sjukt trött och inatt börjar nog marschen tillbaka från trött irriterad och arg och ledsen. Nu har jag min urkraft, mitt ursinne att ta till. Och det är fan inte att leka med.

Kanske är det bra att det här händer nu så att allt skit får komma fram i ljuset, krypa fram ur alla skrymslen och vrår och visa upp sitt fula ansikte i offentlighetens ljus. Det har varit gömt så långe och blivit så många missförstånd under årens lopp, och en del har valt att sopa det under mattan, låtsas som om inget har hänt och gått vidare med ett allt svartare inre. Och en del har valt att stänga in det och skapa sig en egen fantasivärld där allt är möjligt. Andra (jag) har grubblat och gråtit för att försöka ställa allt tillrätta, vara alla till lags, inte såra, inte trampa på tårna, inte störa. Och det har blivit så förbannat fel och nu idag briserade bomben och alla blir tvungna att titta ondskan i vitögat.

Det kommer att bli långdraget, segslitet, smärtande och kanske till slut läkande.

Det är så här det är att förändras. Som att födas på nytt. Först ligger man inbäddad i mysigt varmt fostervatten, skyddad från allt ont, och hör bara mummel och svag musik. Allteftersom blir musiken starkare, mumlet högre och man föds under kaosliknande förhållanden in i det nya. Det gör ont, man får insikter som sårar, det känns kallt, man känner separationsångest och sorg....

När musiken blivit så klar att man hör orden i texten tydligt, när man förstår vad allt handlar om, ska man samla ihop allt kaos och pussla ihop det till något bra. När pusslet är klart, färdiglagt, när bitarna är på plats först då är man framme, förändringsarbetet är gjort och man har praktiskt taget blivit en ny människa.

Kanske har man lite andra värderingar med sig, lite annan syn på tillvaron, en annan förståelse för de som sårade... Och helt sant har man blivit en ännu lite starkare människa... Idag tog jag det första stapplande steget mot förändring.

Vi får se vad de andra stegen för med sig. Livet blir aldrig detsamma igen....

Ska sova nu. Är helt utmattad, fortfarande arg och besviken men glad över ilskan. Jag visade mig själv att jag är urstark. Och några andra fick smaka på det också. Tack ni som hjälpte till, det värmde gott i mitt lite trasiga hjärta....