Jag är så in i helvete arg. Jag är arg på flera olika personer och jag är arg in i benmärgen. Jag skakar av ilska, darrar på rösten och har som alltid när jag är arg, nära till gråt. Det har varit jobbigt en tid nu och idag eskalerade det nåt så vansinnigt. Klockan är tjugo över två på natten, och idag har jag varit trött, glad, irriterad, arg, ledsen, och skitförbannad. Jag har gråtit så tårarna sprutade och de ligger på lut nu med, men nu är det mest en klump i halsen av ilska. Jag är sjukt trött på att bli behandlad som luft, som om mina ord inte betyder någonting alls för den jag älskar massor. Jag är sjukt trött och inatt börjar nog marschen tillbaka från trött irriterad och arg och ledsen. Nu har jag min urkraft, mitt ursinne att ta till. Och det är fan inte att leka med.

Kanske är det bra att det här händer nu så att allt skit får komma fram i ljuset, krypa fram ur alla skrymslen och vrår och visa upp sitt fula ansikte i offentlighetens ljus. Det har varit gömt så långe och blivit så många missförstånd under årens lopp, och en del har valt att sopa det under mattan, låtsas som om inget har hänt och gått vidare med ett allt svartare inre. Och en del har valt att stänga in det och skapa sig en egen fantasivärld där allt är möjligt. Andra (jag) har grubblat och gråtit för att försöka ställa allt tillrätta, vara alla till lags, inte såra, inte trampa på tårna, inte störa. Och det har blivit så förbannat fel och nu idag briserade bomben och alla blir tvungna att titta ondskan i vitögat.

Det kommer att bli långdraget, segslitet, smärtande och kanske till slut läkande.

Det är så här det är att förändras. Som att födas på nytt. Först ligger man inbäddad i mysigt varmt fostervatten, skyddad från allt ont, och hör bara mummel och svag musik. Allteftersom blir musiken starkare, mumlet högre och man föds under kaosliknande förhållanden in i det nya. Det gör ont, man får insikter som sårar, det känns kallt, man känner separationsångest och sorg....

När musiken blivit så klar att man hör orden i texten tydligt, när man förstår vad allt handlar om, ska man samla ihop allt kaos och pussla ihop det till något bra. När pusslet är klart, färdiglagt, när bitarna är på plats först då är man framme, förändringsarbetet är gjort och man har praktiskt taget blivit en ny människa.

Kanske har man lite andra värderingar med sig, lite annan syn på tillvaron, en annan förståelse för de som sårade... Och helt sant har man blivit en ännu lite starkare människa... Idag tog jag det första stapplande steget mot förändring.

Vi får se vad de andra stegen för med sig. Livet blir aldrig detsamma igen....

Ska sova nu. Är helt utmattad, fortfarande arg och besviken men glad över ilskan. Jag visade mig själv att jag är urstark. Och några andra fick smaka på det också. Tack ni som hjälpte till, det värmde gott i mitt lite trasiga hjärta....