Hjälp vad jag har gråtit de senaste dagarna... Min son vill bo hos sin pappa och det gör så himla ont. Nu, när han är 13 år ska jag tappa en del av den kontroll jag har haft tidigare. Samtidigt händer det så otroligt jobbiga saker som jag väljer att inte skriva om här för det är så personligt. Men det rör sonen. Det är inte bara så "enkelt" att han vill bo hos sin pappa, för det skulle jag kunna köpa, det är ju hans liv och hans vilja. Men det är annat, saker som ligger djupare och som är riktigt svåra att hantera. Det handlar om...nej. Jag ska inte skriva mer. Jag börjar gråta, och risken är stor att jag lämnar ut honom och andra personer. Och det vill jag inte. Det räcker med elände som det är. Men jag önskar av hela mitt hjärta att han ska komma till insikt. Det jag sett och hört gör så ont i ett mammahjärta och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hjälpa honom på ett bra sätt, utan att det ska bli fel. Hua, ibland är livet för svårt. Jag vet att det är meningen att jag ska lära mig, att jag inte får mer än jag klarar av. Men ibland är det på gränsen må jag säga. Jag bröt ihop rejält häromdagen och grät så jag började blöda näsblod. jag kände mig så liten och ynklig som man bara kan göra när sorgen är riktigt stor. Det kändes faktiskt som om jag hade förlorat mitt barn, och på sätt och vis har jag det om jag inte lyckas få honom att förstå.

Och jag undrar så mycket hur han kommer att må när han inser vad som har hänt? Att hans och min relation har ändrats för all framtid och det går inte att backa bandet. Hur det än är så har vi båda sagt de sakerna vi har sagt oavsett om vi har menat dem eller ej. Orden är sagda, och ångesten och sorgen har bäddat in orden i ett dunkelt täcke som aldrig går att ta bort... Jag förlorade honom den dagen han sa att jag skulle vända ryggen till och inte lyssna när han är ledsen. Jag frågade: "Så du menar att jag ska stänga dörren och skruva upp volymen på stereon när du gråter så huset skakar?" Han svarade: "Gör det." Bara sådär. Så enkelt var det för honom att förklara att han inte behöver mig längre... De orden kommer för alltid att sitta inristade i min hjärnbark, och spåren går aldrig att sudda ut.

Livet är förunderligt, det går aldrig att gissa vilka vändningar det ska ta. Jag trodde väl aldrig att det skulle bli så här och nu är jag där, mitt i sorgen. Mitt i saknaden. Mitt i ilskan, för det finns en ilska i det här som är obeskrivlig. Och faktiskt...skräck. Jag är livrädd att det aldrig ska gå att laga vår relation igen. Barnet som jag har fött, vårdat, tröstat, plåstrat om tusen gånger. Barnet som jag krigat mot hela skolvärlden för. Barnet som så många gånger gråtit i min famn för att han blivit illa behandlad och vars tårar jag torkat bort med min hand så många gånger. Barnet som jag skrattat tillsammans med, kramats med och barnet som älskade att gömma sig för mig när han var liten. När förlorade jag honom egentligen? När gled han iväg? Det gick så fort, jag hann inte med....

Och det gör så förbannat ont. I själen och i hjärtat. Har så många frågor. Hade jag kunnat göra annorlunda, borde jag har varit mer bestämd? Inte mesig när min magkänsla sa mig att nåt var fel. Jag vet att jag känner rätt saker, jag vet att jag inte har fel. Jag är inte ensam om att se och höra det.

Vad ska jag göra sen? Om han kommer tillbaka till mig och vill ha min hjälp igen. Om han vill att jag ska bli hans mamma igen. Ska jag säga nej då? Kan man det? Kommer han att komma tillbaka? Det kanske verkligen är så att jag förlorade honom för all framtid, och hur ska jag klara det? Hur ska jag hantera att jag inte var tillräckligt bra som mamma så jag blev bortvald.

Igen.

Jag trillade nu plötsligt tillbaka till barndomen och fick samma känsla som jag hade när jag alltid blev vald sist på gymnastiken. Ingen ville att jag skulle vara med i deras lag för jag var inte lika snabb, inte lika populär som de andra. "Åh nej, inte till vårt lag, nu kommer vi att förlora!"
En röd tråd i mitt liv verkar vara att jag ofta känner mig övergiven. Jag borde nog ägna lite tid åt att ta reda på varför... Eller vet jag redan? Kan det vara så att känslan av att ingen vill ha mig kommer från min barndom? Min pappa som flyttade bort och skaffade en annan familj, barnen som mobbade, morfar som dog ifrån mig, en ungdomskärlek som gick vidare fast jag var huvudlöst förälskad och trodde att det alltid skulle vara vi, barnens pappa som alltid längtade efter någon annan, min förra man som var otrogen (han har aldrig erkänt det men jag vet ändå). Men alla de känslorna handlar ju om mig...Kände jag dem för att de här sakerna hände eller kände jag dem redan innan sakerna hände? Är jag kanske en ledsen person i märgen, som tar åt mig mer när det händer saker som inte är roliga? Jag vet inte.

Men känslan av att vara övergiven är inte mindre nu. Och nu är det mitt eget kött och blod det gäller. Och jag vet att han gör val som han tror ska vara bra för honom i framtiden, att han har rätt att leva sitt liv och inte ska behöva ha skuldkänslor för att jag känner mig övergiven. Och det är inte meningen heller, för det är mina egna känslor som beror på en mängd olika händelser i mitt liv. Men jag tror mig veta att det han gör idag, gör han för att han har blivit behandlad illa förut i sitt liv. Han tror kanske att det är en normal känsla att känna sig underlägsen och be om ursäkt för att han gör saker som en annan person inte tycker är ok. Han tror kanske att det är så det ska vara för livet har sett ut så alltid. Han tror kanske att man måste göra precis som någon annan säger för att bli älskad, när det faktiskt bara räcker med att vara sig själv. Ingen har rätt att trampa på någon annan och det gör mig så ledsen att han tror att det är han som har gjort så att han blir behandlad på det viset. Att den andra personen har rätt att behandla honom så för att andra har gjort det förut. han verkar tro att han inte är värd bättre.

Fast han är värd allt för mig...

Hm, nu blev det ett uppehåll igen i skrivandet... Kanske har jag utvecklat en dålig vana? Det verkar som att jag liksom ger upp lite när det blir mycket runt omkring mig istället för att hålla i det som är bra. För det är bra för mig att skriva och jag tycker om det. Det har sannerligen hänt en del sen sist...

Min man är sjuk, ordentligt sjuk. Det har blivit två svängar till sjukhuset, den sista i ambulans. De trodde att han hade hjärhinneinflammaton, men efter en evig väntan och massor av prover visar det sig att han hade lunginflammation. Ett av alla prov var lumbalpunktion, dvs de tar vätska från ryggmärgen och kollar om det finns bakterier i det bland annat. Av det provet har han fått en grym huvudvärk, inget läkemedel hjälper utan han mår bara illa. Det är tydligen vanligt, och kan sitta i nån vecka om han har otur. Det är jobbigt, speciellt för honom förstås, men även för mig för jag är riktigt orolig för honom. Kan man vara riktigt säker på att det är provet huvudvärken beror på? Eller är det nåt annat? Jag har valt att ha tillit till läkarna men av många egna erfarenheter så vet jag att man måste vara lite skeptisk till en del av deras beslut och antaganden. Idag provar vi med att dricka han får dricka massor med kaffe. Koffein ska tydligen hjälpa mot värken har jag läst. Så nu ska han pimpla kaffe hysteriskt idag. Om inte det hjälper blir det nog ett samtal till läkaren igen. Bara för att lugna oss lite. För jag vet vad de kommer att säga. "Vänta, det är normalt och kommer att gå över av sig själv." Men det är jobbigt att vänta... Stackarn, den här veckan skulle han åka till fjälls och åka skidor. Han har sett fram emot det länge, men det verkar som om det är ganska kört nu. Även om värken försvinner av kaffebehandlingen så kommer han att vara för trött för att orka åka.

Igår träffade jag Caroline af Ugglas. Det är sant. Jag pratade med henne också, inte mycket, men hon signerade boken som jag köpte. Kram Sanna, och så hennes namnteckning. Hon sa att Sanna lät närmare än Susanna och det är precis så jag tycker själv. Det låter mera som jag. Men jag pratade som sagt inte så mycket. Jag lyssnade mest. Jag var på konferens för företagarkvinnor, vi var ca 80 stycken soloföretagare där och fick förmånen att lyssna på flera personer som skulle inspirera oss till vidare stordåd. Men det var mest Caroline som var intressant att lyssna på för hon berörde mest. Kan kanske bero på att jag redan innan tyckte om henne och hennes musik. Den berör, och det gör hon också. kanske för att hon är sin musik liksom.... När jag tänker efter så har jag träffat och pratat med en del kändisar genom åren och det tycker jag är kul.

Kosten då, och vikten. Hur har det gått med det? Ja men det går faktiskt bra. Inte så fort som jag vill, men jag har gått ner. Inte så fort för att jag har liksom inte riktigt tagit tag i det på allvar, även om jag sakta men säkert kommer in i det. Jag har blvit tvungen att gå mer, eftersom mannen är sjuk och hunden behöver ut lika mycket som förut. Så nu ser jag att det lönar sig med promenader, för trots att jag inte varit helt hundra med maten så har jag gått ner i vikt och det är ju det som är mitt mål. 3,4 har jag gått ner än så länge vilket ju är riktigt bra på en månad tycker jag. Nu ska jag gå över till strikt LCHF vilket jag vet fungerar bra och framförallt så mår jag så fantastiskt bra av det. Morgonen startade med en kort promenad, sedan åt jag äggröra med smör och en avokado till efterrätt. Idag ska jag handla bacon och mera ägg så att jag kan börja dagen rätt, alltid.

Här kommer en bild på Caroline, och jag känner att jag måste berätta lite om byggnaden vi är i. Salen heter Gotiska Salen och är en del av den nuvarande folkhögskolan på Biskops Arnö. Den är byggd på 1200-talet och är en fantastisk sal, eller flera egentligen för de byggdes under marken och var tänkt som en sorts borg åt de som bodde där. I de lokalerna blev jag diplomerad coach och fick ta emot diplomet som nu hänger på min vägg. Jag gick min utbildning på skolan och det kändes fint och lite nostalgiskt att komma tillbaka. Det är fantastiskt vackert där och i sommar ska jag ta med familjen och åka på piknik dit, så jag kan dela med mig av allt det vackra.

Hittade en tävling på www.svenskhund.se där man kan vinna halsband och koppel eller sele och koppel och jag vill gärna tipsa om det (även om det minskar mina chanser att vinna ) Sidan är en toppensida för oss som gillar hundar by the way. Ta en titt vet jag :)

http://www.expressen.se/nyheter/1.2276536/svininfluensan-i-ar-har-bara-borjat

Nu är det dags igen. Hysteriken kring svininfluensan, förkylningen som gjort vaccinfabrikanterna ordentligt rika. Inget säljer väl så mycket som rädslan för döden? Sen kan de få sälja medicin för sömnsjukan som enligt förra årets skriverier var en av flera allvarliga biverkningar av vaccinet. Vilket är värst, bli förkyld eller lida av sömnsjuka resten av livet? Hmmm funderar otroligt länge på det...

Inte alls faktiskt. Jag tänker INTE vaccinera mig i år heller! Jag tror bestämt att man blir sjukare i längden av att vaccinera sig och tycker att det verkar som om de som ska veta nåt om vaccinet, vet alldeles för lite. Förresten hörde jag en sak till på tv, som ännu mer stödjer mina teorier. De vet inte om personerna i riskgruppen får nåt skydd trots att de vaccinerar sig, det troliga är att vaccinet inte hjälper dem... Och de vet heller inte hur länge skyddet räcker för en person. Det känns tryggt.

Så till min mission om ett bättre liv 2011. Vågen fortsätter neråt. Hade inte en så bra matdag idag dock eftersom jag levererade varor hela dagen och hade svårt att komma åt nåt bra att äta. Men jag åt med tre timmars mellanrum i alla fall. Har bara hunnit med en kort promenad idag men har ju burit tunga fodersäckar och kattströlådor så det räcker nog med aktiviteter idag tror jag. Blir väl en kort promenad med lilla vovven innan sängdags också. Min kropp värker idag och vad det beror på kan jag bara ana. Det kan vara vädret, det har plötsligt blivit svinkallt ute och det brukar kännas i lederna minsann. jag blir klen i händerna och det känns som om jag har en jävulusisk träningsvärk. Men det ska bli ändring på det, det är jag fast besluten om.

Nu ska jag slappa lite i tvsoffan innan jag går med vovven.

Förresten hörde jag på radion idag att om man ligger åt vänster när man sover, avger kroppen gaser, men inte om man ligger på höger. Kan vara bra att veta. tror bestämt att jag låg ät vänster när jag var på konferens sist och det vet jag ju hur det slutade. Den som är intresserad kan ju fråga, så kanske jag svarar...

Imorgon blir det solförmörkelse på morgonen. Jag ska se den har jag bestämt och kolla om det är sant det som stod i tidningen. Det stod att fåglarna tystnar, att vinden stillnar.... Lite kusligt, men riktigt häftigt. Sverige kommer att vara mörkast i världen imorgon. Coolt.

Insåg precis att jag inte har motionerat nåt idag, vilket inte alls är bra. Får gå en långpromenad med vovven sen... Vågen visade neråt idag, det var roligt. Rätt mycket också, det var konstigt...

Äter rätt än så länge, eller det visar sig sen om det är rätt. Min ide är ju att äta regelbundet, äta mer åt GI-hållet och att röra mig mer. Jag får inte äta oftare än var tredje timme, det är väl grundregeln i mitt projekt. Vad jag äter då är inte lika viktigt men jag har bestämt mig för att äta sånt jag av erfarenhet vet att jag mår bra av. Sen skriver jag upp allt jag äter, hur jag mår och vad jag väger för att kunna få en klaraare bild av hur min kost påverkar mitt mående. Ska sluta tro en massa och skaffa fram fakta istället.

Det blev en himla debatt om tjockisskatten jag skrev om igår... Jag tycker fortfarande som jag gjorde igår, med det undantaget att jag nu vet att det inte var ett förslag utan ett blogginlägg som en politiker gjort. Alltså ett personligt tyckande och inte ett partis åsikt. Man får tycka precis vad man vill och om tanken var att få igång en debatt så har han ju lyckats bra faktiskt. Synd bara att det var väldigt många arga människor som skrev kommentarer. Såg ingen tacksam, eller glad kommentar...

Idag hade vi besök av mamma och hennes Lasse, vilket var trevligt förstås. Vi åt mat ihop och pratade om nyårsfirandet som just passerat revy. Igår förresten hälsade ett av barnen på med sin nästansambo. Det var mysigt att äta ihop, det går alldeles för långt mellan gångerna. Gjorde en god lax i ugnen, med räkor och cremefraichröra. Jag åt matvete till och de andra åt ris. Mmmmm gott!

 

Det gick bra. Över förväntan. Fick ett enormt sötsug på kvällen och blev sur och grinig. Kokade mig lite the och åt en hård smörgås, sedan gick jag på promenad med gubben och hunden. Det är så jag ska fördriva det onda. Med motion!

En litet inlägg i en oerhört fånig debatt bara.... Läste i UNT att ett kommunalråd vill införa en tjockisskatt. Jo det är sant, i alla fall skriver tidningen att han sagt så. Man ska straffbeskatta de som väger för mycket eftersom de belastar samhället mer än andra. För att de inte tar hand om sig... Få se nu...Alkoholister, narkomaner, sängvätare, fortkörare, hundägare, kattägare, skoterförare, fiskare, smala människor, stressade människor, rökare, skräpkastare, bilister, nagelbitare, tandborstningsstrejkare, jägare, föräldrar, ungdomar, nyårsraketssmällande människor, kriminella... Listan kan göra milslång, på människor som belastar samhället mycket eller jättemycket. Herregud....Hur tänkte människan? Han måste vinna kategorin årets nöt med hästlängder! Hur i hela friden ska Skatteverket få fatt på dessa tjockisar, vem ska bedöma hur de blivit tjocka?
Om de i istället lade lite mer energi på att se till att få bort all jäkla skräpmat från våra butikshyllor, alla E-nummeröversvämmade artiklar och urusla halvfabrikat med massor av dolt socker som gör oss sjuka och feta, då skulle de i alla fall vara en liten bit på väg. Om de sen gjorde så att det blir billigare för oss vanliga dödliga att bo, så att vi slipper jobba som attan för att kunna få mat på bordet, så skulle vi ha mera tid till att var i natuern, motionera och göra saker som gör oss glad istället för deprimerade. MEN det är ju så här, att det finns otroligt många människor som tjänar ofantligt mycket pengar på att vi är sjuka, köper medicin, bantningspiller och lightprodukter. Dessa människors intresse är ju inte att vi ska få bättre mat utan sämre, så att vi måste ha ännu mer piller...

Vad skulle hända om alla plötsligt blev friska, pigga och levde i 100 år?

Det som är mest skrämmande nästan, med den här artikeln är att personen, kommunalrådet, är Centerpartist. Han om någon borde väl slå ett slag för bra mat utan tillsatser....

Ber Universum om en tjänst: Låt honom vakna imorgon bitti med ett omedelbart begär att sluta som politiker!

 

Jag är invägd. På ruskig toppnotering kan jag säga. Men nu kan det bara bli bättre, aldrig mer sämre och det känns skönt att ha fattat det beslutet. Dagen idag har gått bra. Jag har hållt mina mattider och jag har motionerat genom att skotta tung snö i två timmar. Bra början.
Gårdagen var trevlig, som man tydlegen säger när man blivit lite till åren :) Magnus Uggla sa att ett tecken på att man blir äldre är tex att man säger trevligt istället för skitkul. Men det var ju trevligt....så jag har väl blitt gammal då :) Vi var hos J & J och firade in det nya året. Jag drack inte en droppe alkohol, men vi åt god mat och drack julmust och kaffe.

Det snöade kolossalt (stavas det så?) mycket inatt och idag, det har säkert kommit 2 dm snö. Det är vackert men kanske lite väl mycket...Men hellre har jag det så här än slask och trist väder hela vinter. Nu är det ju vinter, och vi bor i Sverige så det är heeelt ok.