Hjälp vad jag har gråtit de senaste dagarna... Min son vill bo hos sin pappa och det gör så himla ont. Nu, när han är 13 år ska jag tappa en del av den kontroll jag har haft tidigare. Samtidigt händer det så otroligt jobbiga saker som jag väljer att inte skriva om här för det är så personligt. Men det rör sonen. Det är inte bara så "enkelt" att han vill bo hos sin pappa, för det skulle jag kunna köpa, det är ju hans liv och hans vilja. Men det är annat, saker som ligger djupare och som är riktigt svåra att hantera. Det handlar om...nej. Jag ska inte skriva mer. Jag börjar gråta, och risken är stor att jag lämnar ut honom och andra personer. Och det vill jag inte. Det räcker med elände som det är. Men jag önskar av hela mitt hjärta att han ska komma till insikt. Det jag sett och hört gör så ont i ett mammahjärta och jag vet inte riktigt hur jag ska kunna hjälpa honom på ett bra sätt, utan att det ska bli fel. Hua, ibland är livet för svårt. Jag vet att det är meningen att jag ska lära mig, att jag inte får mer än jag klarar av. Men ibland är det på gränsen må jag säga. Jag bröt ihop rejält häromdagen och grät så jag började blöda näsblod. jag kände mig så liten och ynklig som man bara kan göra när sorgen är riktigt stor. Det kändes faktiskt som om jag hade förlorat mitt barn, och på sätt och vis har jag det om jag inte lyckas få honom att förstå.

Och jag undrar så mycket hur han kommer att må när han inser vad som har hänt? Att hans och min relation har ändrats för all framtid och det går inte att backa bandet. Hur det än är så har vi båda sagt de sakerna vi har sagt oavsett om vi har menat dem eller ej. Orden är sagda, och ångesten och sorgen har bäddat in orden i ett dunkelt täcke som aldrig går att ta bort... Jag förlorade honom den dagen han sa att jag skulle vända ryggen till och inte lyssna när han är ledsen. Jag frågade: "Så du menar att jag ska stänga dörren och skruva upp volymen på stereon när du gråter så huset skakar?" Han svarade: "Gör det." Bara sådär. Så enkelt var det för honom att förklara att han inte behöver mig längre... De orden kommer för alltid att sitta inristade i min hjärnbark, och spåren går aldrig att sudda ut.

Livet är förunderligt, det går aldrig att gissa vilka vändningar det ska ta. Jag trodde väl aldrig att det skulle bli så här och nu är jag där, mitt i sorgen. Mitt i saknaden. Mitt i ilskan, för det finns en ilska i det här som är obeskrivlig. Och faktiskt...skräck. Jag är livrädd att det aldrig ska gå att laga vår relation igen. Barnet som jag har fött, vårdat, tröstat, plåstrat om tusen gånger. Barnet som jag krigat mot hela skolvärlden för. Barnet som så många gånger gråtit i min famn för att han blivit illa behandlad och vars tårar jag torkat bort med min hand så många gånger. Barnet som jag skrattat tillsammans med, kramats med och barnet som älskade att gömma sig för mig när han var liten. När förlorade jag honom egentligen? När gled han iväg? Det gick så fort, jag hann inte med....

Och det gör så förbannat ont. I själen och i hjärtat. Har så många frågor. Hade jag kunnat göra annorlunda, borde jag har varit mer bestämd? Inte mesig när min magkänsla sa mig att nåt var fel. Jag vet att jag känner rätt saker, jag vet att jag inte har fel. Jag är inte ensam om att se och höra det.

Vad ska jag göra sen? Om han kommer tillbaka till mig och vill ha min hjälp igen. Om han vill att jag ska bli hans mamma igen. Ska jag säga nej då? Kan man det? Kommer han att komma tillbaka? Det kanske verkligen är så att jag förlorade honom för all framtid, och hur ska jag klara det? Hur ska jag hantera att jag inte var tillräckligt bra som mamma så jag blev bortvald.

Igen.

Jag trillade nu plötsligt tillbaka till barndomen och fick samma känsla som jag hade när jag alltid blev vald sist på gymnastiken. Ingen ville att jag skulle vara med i deras lag för jag var inte lika snabb, inte lika populär som de andra. "Åh nej, inte till vårt lag, nu kommer vi att förlora!"
En röd tråd i mitt liv verkar vara att jag ofta känner mig övergiven. Jag borde nog ägna lite tid åt att ta reda på varför... Eller vet jag redan? Kan det vara så att känslan av att ingen vill ha mig kommer från min barndom? Min pappa som flyttade bort och skaffade en annan familj, barnen som mobbade, morfar som dog ifrån mig, en ungdomskärlek som gick vidare fast jag var huvudlöst förälskad och trodde att det alltid skulle vara vi, barnens pappa som alltid längtade efter någon annan, min förra man som var otrogen (han har aldrig erkänt det men jag vet ändå). Men alla de känslorna handlar ju om mig...Kände jag dem för att de här sakerna hände eller kände jag dem redan innan sakerna hände? Är jag kanske en ledsen person i märgen, som tar åt mig mer när det händer saker som inte är roliga? Jag vet inte.

Men känslan av att vara övergiven är inte mindre nu. Och nu är det mitt eget kött och blod det gäller. Och jag vet att han gör val som han tror ska vara bra för honom i framtiden, att han har rätt att leva sitt liv och inte ska behöva ha skuldkänslor för att jag känner mig övergiven. Och det är inte meningen heller, för det är mina egna känslor som beror på en mängd olika händelser i mitt liv. Men jag tror mig veta att det han gör idag, gör han för att han har blivit behandlad illa förut i sitt liv. Han tror kanske att det är en normal känsla att känna sig underlägsen och be om ursäkt för att han gör saker som en annan person inte tycker är ok. Han tror kanske att det är så det ska vara för livet har sett ut så alltid. Han tror kanske att man måste göra precis som någon annan säger för att bli älskad, när det faktiskt bara räcker med att vara sig själv. Ingen har rätt att trampa på någon annan och det gör mig så ledsen att han tror att det är han som har gjort så att han blir behandlad på det viset. Att den andra personen har rätt att behandla honom så för att andra har gjort det förut. han verkar tro att han inte är värd bättre.

Fast han är värd allt för mig...