Återigen ett låååångt avbrott i skrivandet. Känns som om jag vill skriva nåt meningsfullt när jag skriver, nåt som är meningsfullt för någon annan än mig. Jag har ju inte direkt många läsare om man säger så, så det jag skriver är väl inte intressant helt enkelt. Har funderat en del på hur jag vill lägga upp det, vad jag ska skriva om men inte kommit fram till nåt. Så jag fortsätter väl som jag har gjort innan. Jag är ju nöjd i alla fall. Eller är jag det?

Nåja, vad händer då. Inget och massor faktiskt. Jag har fått ett nytt jobb. Numera jobbar jag med att städa tåg på nätterna och det funkar faktiskt ok. Det är väl inte drömyrket direkt, men det är ju ändå så att jag inte vet vad jag vill jobba med och då duger det här alldeles utmärkt tills jag kommer på det. Kanske blir det på hemmet, när jag sitter där och funderar över livet, som jag jag kommer på vad jag borde ha gjort.... Men som sagt. Jag har mycket fritid och det gillar jag ju. Jag städar på natten, och är rejält trött när jag kommer hem, vilket gör att jag somnar direkt. Det är ju en fördel faktiskt eftersom jag i vanliga fall brukar kunna ligga vaken i timmar innan jag somnar, sova oroligt och sen vakna trött. Mycket motion får jag också, och det gillas skarpt.

Nu nämnde jag ju motion och då måste jag berätta att jag har börjat träna på gym. Tre dagar i veckan. Och banne mig, jag tror bestämt att rumpan börjar forma om sig lite och andra kroppsdelar liksom tajtar till sig... Jag är medveten om att det måste få ta tid, men jag är oerhört stolt över att jag äntligen har kommit igång. Jag skiter i allt som har med mat att göra. Jag äter det jag tycker är gott, har inte dåligt samvete för det, och räknar med att jag kommer att bränna de kalorierna eftrersom jag tränar mycket merr än förut. Typ 100 % mer :)

Det andra då? Det jobbiga som hände i min familj? Ja jag vet inte jag. Det känns fortfarande jobbigt, även om jag såg en ljusning ett tag där. En öppning, ett erkännande av att jag tänker rätt. Men nu har musslan slutit sig igen... Vi är nästan tillbaka på ruta ett förutom att jag har hittat en strategi som fungerar och den tänker jag hålla fast i. Vi i familjen vet mer var vi har varandra nu, och jag har fått bekräftelse på att mina tankar inte var/är helt off. Jag har rätt i det jag funderade på och jag vet att personen vet att jag finns där om han behöver mitt stöd. Andra jobbiga saker relaterade till samma problem har också dykt upp och tagit mycket plats.

Men det var nödvändigt.

Ibland är jag så otroligt stolt över att han kommit så långt, och att han står upp för det han tycker och känner. Att han vågar ta steget att bryta med någon som har gjort honom mycket ledsen och faktiskt rädd. Och ibland blir jag så oerhört förvånad att han låter sig såras och kränkas av nån annan. Att han står ut med orden, surheten och de tvära kasten. Att han skippar så mycket annat för en sån relation.

Samtidigt blir jag glad för hans förmåga att älska måste vara väldigt stark.

Det regnar idag och jag borde städa. men jag har ingen lust så jag struntar i det.

Skönt.