Som så ofta nuförtiden. Får inget gjort. Sitter vid datorn, skriver, tar mig inte för med nåt. men det är viktigt att skriva också, för sinnet...

Äter inte ens frukost. Konstigt, för jag är hungrig.

Igår/inatt var en bra natt. Fylld av sorgliga känslor men bra ändå för orden flödade och vi fick mycket sagt till varandra. Jag är övertygad om att man blir stark av svårigheter om man väljer den vägen. Det finns de som väljer en annan väg, en smitarväg eller vad man ska kalla det för. De tar till droger, alkohol, våld, ilska och annat för att slippa leva livet när det är jobbigt. En del flyr genom att titta på tv dygnet runt. Jag har upplevt flera flyktvägar hos människor som har stått mig nära och funderar ofta över varför de väljer att fly istället för att lära sig av det jobbiga. Ta tag i känslorna, känna dem, hantera dem och sen gå vidare, starkare.

De som "drabbas" av en person som väljer smitarvägen blir så ledsna. Det är så oerhört mycket sorg i kroppen på en person som fått uppleva att någon nära hellre väljer att  dricka bort sina bekymmer, att kränka bort sina bekymmer eller att tiga bort sina bekymmer. Den person som blir bortvald till förmån för sprit, ilska, våld och annat bär på en så oändligt stor sorg i sin själ. Det gör ont att bli bortprioriterad.

Jag är stolt över att han verkar välja "rätt". Rätt inom situationstecken för vad är rätt och fel egentligen? Det finns inga rätt och fel är ju min filosofi.... Men den här gången menar jag att han väljer att prata, att berätta om sin sorg. Att gråta när han är ledsen, att skrika när han är arg och att fråga när han undrar. Han smiter inte undan från sina känslor längre, utan tar till sig dem. Han känner efter istället för att bita ihop och försöka gömma undan dem. Det var därför jag tyckte att natten var bra, trots att den var full av sorg. Efter vårt prat förvandlades sorgen till nåt annat, en strimma glädje och hopp lyste igenom tårarna.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta och jag hoppas att han vet det.