Lyssnar på sorgen
Grubblar. Funderar. Hör sorgen och förtvivlan men kan inget göra.
Ensam om att vara orolig, ensam om att förstå.
Maktlös men ändå stark. Stark men ändå så förtivlat svag.
Vill men kan inte hjälpa någon som kanske inte ens vill bli hjälpt.
Orolig över framtiden. Arg för att ingen förstår.
Ledsen för att han gråter. Förtvivlad för att jag är svag. Jag hör och jag ser, men vet inte vad jag ska göra.
Rädd för att börja hata. Jag brukar inte hata, ingen är värd att hatas men jag vet inte hur jag ska känna annars inför någon som sårar mitt kött och blod. Som kränker, trycker ner utan att förstå att det förstör.
Jag fryser inuti. Är det maktlösheten som gör att jag fryser?
Jag hör hans gråt, men min tröst når inte fram.... När kan jag trösta utan att lägga mig i?
När hjälper jag?
När stjälper jag?
Förstår han att jag vill väl?
