Jag gjorde en sak idag som kändes jobbig på sätt och vis, men skön på en annan. Jag fattade ett beslut, baserat på en händelse som hänt för ett tag sen, som innebär att jag måste/vill avstå från ett umgänge som jag har tyckt varit rätt skoj, men ändå inte. Det låter komplicerat och det är det också. Jag har haft en relation med en tjej, alltså en kompisrelation. Jag har hela tiden känt mig underlägsen henne och rädd för att säga, göra "fel" saker. Jag har varit oerhört dum som inte har lyssnat på mina känslor (igen) utan fortsatt varit kompis trots att jag har haft den där känslan i magen. Det har aldrig känts riktigt äkta, om jag säger så. Hon har aldrig varit en person som jag skulle kunna ringa till mitt i natten om jag hade nåt problem, och definitivt inte en person som man kan öppna sitt hjärta för, för hon har en förmåga att berätta nedlåtande om andra före detta vänner eller arbetskamrater som gjort saker som enligt henne inte varit ok, eller som haft en avvikande åsikt i nåt ämne... När jag tittar tillbaka så, visst har vi haft roligt ihop ibland, skrattat tillsammans och varit iväg på saker som definitivt kan klassas som kul. Men alltid med den där känslan i magen. Jag har skrattat åt skämt som jag inte gillade, gett bort saker jag hade kunnat fått betalt för, hjälpt till med saker som nån annan hade kunnat gjort istället. Jag har gett henne rabatter som ingen annan har fått, hållt med om saker som jag egentligen inte höll med om och tigit fast jag borde ha sagt stopp. Jag gav henne en jacka... Jag har kommit på mig själv flera gånger med att vara rädd för att det ska bli en pinsam tystnad för att det blivit slut på samtalsämnen. Jag vet verkligen inte varför jag fortsatte att umgås med henne trots att jag märkte att det inte var rätt känslor jag hade. Visst, det var väldigt mycket mer sällan på slutet, inte alls nästan. Och så hände det som fick mig att förstå varför jag hade haft den där känslan i magen. Jag gjorde ett misstag, som snabbt upptäcktes och rättades till. Jag missade en inbetalning som hon hade gjort till mitt konto och påminde henne om den. När jag senare kollade upp det såg jag mitt misstag, förklarade för henne vad som hade hänt och trodde att saken var ur världen. Men hon kunde inte släppa det. Hon skrev sms, ringde och bad sig faktiskt åt som en "fjortis". Och det var då jag förstod... Hon kunde bara vara kompis med mig om jag dansade efter hennes pipa, gav bort saker, ställde upp med snickarhjälp och höll med om saker som hon sa. Det var därför jag hade en oroskänsla i magen jämt...Jag tycker att en bra vän fortsätter att vara en bra vän även om man gör misstag, om man ställer till nåt eller om det händer något i ens liv som gör att man blir lite off ett tag. En bra vän frågar hur det är, om man behöver hjälp med nåt eller så. En bra vän accepterar dig som du är med fel och brister. Jag tror bestämt att hon kommer att bli mycket mycket ensam. Det håller inte i längden att sparka ut den ena personen efter den andra ur sitt liv bara för att de inte är som hon tycker att de ska vara. Men jag vet ju, att man får det man ger... Jag lever efter det. Jag försöker vara, glad, hjälpsam och positiv till det allra mesta för jag vet att om jag är positiv så får jag positivitet tillbaka. Och när jag inte får det, som den här gången så är det inte mitt problem, utan den personens. Det är hon som har problem som inte kan acceptera att alla människor är olika, utan har nån slags mall som man ska passa in i, annars duger man inte.
Nu kommer min älskade man hem. Jag ska kramas med honom för det har jag längtat efter. Förresten så bröt hon med honom också, hon dissade oss tom på fejjan. Hahaha! Moget, som min trettonåring skulle säga!