Då har man ju rast hela tiden...

Jag känner mig splittrad. Det är skönt att vara min egen arbetsgivare. Jag styr min dag som jag vill... Men det som gör mig lätt frustrerad är att jag skulle just nu behöva ha en stadig lön in på mitt konto. Det är så mycket jag vill göra och så mycket jag vill uppleva, och då kan jag känna mig lite låst, utan nån ekonomi att tala om. Jag vet att min tid kommer och att jag måste jobba för att få det som jag vill ha det. Men när?

Tillit.

Tillit har jag till att det ordnar sig så småningom. Det har alltid gjort det på ett eller annat sätt i mitt liv. Plötsligt faller pusselbitarna på plats och så vet jag hur jag ska lösa en situation. Ibland är det stretigt och motigt länge, och så plötsligt släpper proppen som har hindrat flödet och allt bara löser sig.

Som med familjeangelägenheten som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det börjar lösa sig känns det som, även fast det går trögt. Jag nöter på, på mitt sätt och hoppas (vet) att det kommer ett resultat så småningom. Det hände en grej, en urladdning kan man säga, hos en av de inblandade. Vad det får för konsekvenser vet jag inte riktigt. Jag känner att det kan bli bra, att en del kommer att få de insikter de behöver för att kunna hantera situationen, som faktiskt ser väldigt mycket annorlunda ut nu än för någon vecka sen. Samtidigt som det som händer nu är bra så är det sorgligt också. Det är så mycket känslor, så många insikter och så mycket sorg som blandas med både vrede, hoppfullhet och uppgivenhet i en salig röra. Och mitt i allt det där ska man ha tillit, förmågan att tro att det kommer att ordna sig.

Jag har fått en viktig insikt. Jag måste sluta medla mellan de olika inblandade. Det enda jag kan göra är att stå fast i mina beslut, men de problem som inte gäller mig personligen måste jag låta de andra reda ut. jag kommer inte att sluta tala om när jag ser och hör saker som någon far illa av dock. Den personen behöver mitt stöd och det ska han få, alltid. 

Jag gör det jag gör av kärlek. Det är viktigt att komma ihåg. Jag gör det för att jag älskar någon så himla mycket och jag hoppas att den personen förstår det, eller åtminstone kommer att förstå det så småningom.

Det jag ser och hör är inte bra och det kan inte fortgå.

Jag vill säga det här också även om jag inte vet om du läser min blogg.

Du ska inte behöva ljuga för mig mer. Du ska inte behöva vara rädd för mig så att du känner att du måste ljuga.

Jag älskar dig så otroligt mycket, men nu släpper jag taget. För det jag har gjort hittills har varit fel, jag fattar det nu. Man kan inte hålla någon kvar mot sin vilja, även fast det är ens eget barn. Jag släpper taget av kärlek till dig, men du kommer kanske att känna det som om jag sviker. Du har andra människor runt dig som kanske kommer att finnas där när du behöver dem. För jag förstår att du behöver mig inte längre...

Vi kan vara vänner och jag kommer alltid att älska dig så fantstiskt mycket. Men jag vet inte om jag alltid kommer att finnas där för dig när du behöver mig. Jag vill inte utsätta dig för såna här situationer mer. Jag vill inte bidra till att mitt barn utvecklas till en person som ljuger för sina närmaste. Jag ville ditt bästa, men det blev bara fel allting.

Ditt bästa är att jag släpper taget och att du får gå din egen väg.

Du vet var jag finns, men från och med nu kommer allt att vara annorlunda.

Nu vet jag att hon hade rätt, 15-åringen som sa att jag var patetisk.  Hon menade kanske nåt helt annat, men igår fattade jag att hon hade valt rätt ord. Jag slog upp det i Nationalencyklopedin. Och där stod det svart på vitt. Patetisk har två betydelser. Antingen betyder det starkt känslosam eller löjeväckande. Och det var då jag fattade.

Jag är patetisk som tror.

Jag är patetisk som inte har nåt jobb.

Jag är patetiskt som har gått min egen väg.

Jag är patetisk som inte lyckas gå ner i vikt.

Jag är patetisk som trodde att jag skulle orka vara stark.

Jag är patetisk som trodde att jag kunde driva ett företag.

Jag är patetisk som hela mitt liv har trott att min uppgift är att hjälpa andra människor.

Jag är patetisk som har trott att kärleken mellan ett barn och dess mamma varar förevigt.

Jag är patetisk som har trott att jag har gjort rätt hela tiden, när det egentligen var precis tvärtom.

Jag är patetisk som trodde att jag skulle kunna låta bli att följa den av andra förutbestämda mallen.

I natt när tårarna rann över så mindes jag att jag ju har varit patetisk jämt. Jag hade bara glömt bort att det var så. Jag har blivit kallad såna saker förut. jag minns det nu. När jag var liten fick jag höra det ofta. Att jag inte dög någonting till, att jag var fet, att jag var ful, värdelös. Sen har jag fått det bekräftat många gånger under livets gång, och trott att jag varit stark för att jag har rest mig och gått vidare varje gång. Det var fel av mig. Jag skulle ha tagit itu med det då. Att resa sig och gå vidare och tro att man har lärt sig nånting av det man råkar ut för är ju bara så otroligt dumt...

Nu känner jag mig naken. Som om jag är vid min kärna, som om jag är framme vid den som är jag. Jag känner mig ertappad. Det är någon som har krupit under mitt skinn och skalat fram mitt rätta jag. Masken är borta. Den mask som jag har burit hela livet, i tron att jag skulle kunna förtränga mitt sanna jag.

Jag är tillbaka på ruta ett.

Det måste betyda att det är NU min resa börjar. Eller börjar om. Den som är jag återföddes i natt. Jag har förstått att jag har varit på väg nånstans. Saker som har hänt har gjort att jag har haft en känsla för det, att jag var på väg. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag var på väg till ruta ett igen.

Just nu känns det som om jag måste lära mig att gå igen. Allt jag har trott på är helt bortblåst. Jag måste lära mig att gå och jag måste dessutom göra det annorlunda än förra gången, för den vägen jag gick då ledde mig ingenstans. Bara tillbaka till ruta ett.

Vilken otroligt märklig känsla.

Jag trodde aldrig att alla mina steg skulle vara helt förgäves, att det skulle ta så många år innan jag skulle släppa masken. Tänk att gå och gå och sen märka vid 43 års ålder att jag har gått i cirkel. Det är som min äldsta dotter trodde när hon var liten. Hon berättade en dag (när hon var ganska liten) att hon trodde att det var samma människor som levde hela tiden, fast de bara växte upp och sen krympte och blev små igen. Och det är ju så det är. Nu är jag liten igen....

Nu är jag den fräkniga, feta, kobenta lilla flickan som försöker klura ut hur hon ska gå genom livet och överleva de fasor hon utsätts för, och jag har precis förstått att det första sättet jag räknade ut och testade var fel... Nu måste jag testa nåt annat, börja om från början. Gud, det känns som om jag är med i en film.... Det skulle kunna vara en film, ett filmmanus kanske.... Tillbaks till ruta ett. Från och med nu måste jag göra ALLT på ett annorlunda sätt, för jag är ju inte där jag vill vara, och det är resultatet av hur jag har gjort tidigare. Jag måste skapa mig ett annat resultat.

Det är nog bra att det här händer egentligen. Slutsatsen kommer nog bli att det är bra, det som händer. Men det gör ont, känns förvirrande och skrämmande... Ännu mer skrämmande när jag har den tron jag har. Att vi människor finns här på jorden för att lära oss något. För att utvecklas. Och jag har levt ett halvt liv med att gå i cirkel. Och trott att jag varit på väg rakt fram.

Vad händer nu då, när jag har fattat? Vad händer nu när jag har förstått att varje steg jag tar härifrån och nu måste vara på ett annorlunda sätt än tidigare för att det kanske ska bli "rätt" sen... Jag måste förändras som person, från scratch och jag vet inte hur man gör, för jag trodde ju att jag gjorde rätt hela tiden...

Min kloka dotter hade rätt i en sak till, min goa vän Anna också. Det kanske finns en anledning till att jag inte har något jobb just nu. Det kan vara så att jag behövde den här tiden för att kunna landa på ruta ett igen. För att inse att den lilla, feta fräkniga flickan valde fel stig i livet och att det är därför jag har känt det som om jag söker något hela tiden. Kommer den känslan att försvinna nu?

Har jag kanske gjort min resa nu? För det kan väl inte vara så att man får göra två resor i sitt liv...

Är jag klar? Eller är det här det börjar?

Allt annorlunda. Från och med nu.

Inatt sade jag att det kändes som om jag aldrig ville resa mig ur sängen mer. Bara ligga kvar och låta livet passera. Jag visste inte då att jag kände så för att jag var på nollpunkten, för att jag hade ramlat ner på botten igen. Det kändes bara logiskt att ge upp allting precis där, för att det är så överväldigande svårt att se hur jag ska göra allt annorlunda.

ALLT.

ANNORLUNDA.

ALLT ANNORLUNDA ÄN FÖRRA GÅNGEN.

Hur sjukt det än låter så måste jag kanske tacka den där 15-åringen för att hon sade just de orden till mig. Att jag är patetisk och omogen. Det fick mig att inse att jag har vandrat fel väg och nu är cirkeln sluten, den vägen är färdigvandrad...