Då har man ju rast hela tiden...

Jag känner mig splittrad. Det är skönt att vara min egen arbetsgivare. Jag styr min dag som jag vill... Men det som gör mig lätt frustrerad är att jag skulle just nu behöva ha en stadig lön in på mitt konto. Det är så mycket jag vill göra och så mycket jag vill uppleva, och då kan jag känna mig lite låst, utan nån ekonomi att tala om. Jag vet att min tid kommer och att jag måste jobba för att få det som jag vill ha det. Men när?

Tillit.

Tillit har jag till att det ordnar sig så småningom. Det har alltid gjort det på ett eller annat sätt i mitt liv. Plötsligt faller pusselbitarna på plats och så vet jag hur jag ska lösa en situation. Ibland är det stretigt och motigt länge, och så plötsligt släpper proppen som har hindrat flödet och allt bara löser sig.

Som med familjeangelägenheten som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det börjar lösa sig känns det som, även fast det går trögt. Jag nöter på, på mitt sätt och hoppas (vet) att det kommer ett resultat så småningom. Det hände en grej, en urladdning kan man säga, hos en av de inblandade. Vad det får för konsekvenser vet jag inte riktigt. Jag känner att det kan bli bra, att en del kommer att få de insikter de behöver för att kunna hantera situationen, som faktiskt ser väldigt mycket annorlunda ut nu än för någon vecka sen. Samtidigt som det som händer nu är bra så är det sorgligt också. Det är så mycket känslor, så många insikter och så mycket sorg som blandas med både vrede, hoppfullhet och uppgivenhet i en salig röra. Och mitt i allt det där ska man ha tillit, förmågan att tro att det kommer att ordna sig.

Jag har fått en viktig insikt. Jag måste sluta medla mellan de olika inblandade. Det enda jag kan göra är att stå fast i mina beslut, men de problem som inte gäller mig personligen måste jag låta de andra reda ut. jag kommer inte att sluta tala om när jag ser och hör saker som någon far illa av dock. Den personen behöver mitt stöd och det ska han få, alltid. 

Jag gör det jag gör av kärlek. Det är viktigt att komma ihåg. Jag gör det för att jag älskar någon så himla mycket och jag hoppas att den personen förstår det, eller åtminstone kommer att förstå det så småningom.

Det jag ser och hör är inte bra och det kan inte fortgå.