Nu drar jag till Wordpress. Min nygamla bloggadress är http://www.fruljungberg.wordpress.com Välkomna dit!

Har jobbat i natt. Innan det firade jag midsommar i Årsunda med familjen och brorsans tjejs familj. Det var mysigt på alla sätt och vis. Härligt att vara på landet och äta gott och skratta mycket. Tänk att det gör ingenting alls att jag inte kunde dricka alkohol. Jag hade precis lika skoj ändå. Skönt.

Nu ska jag läsa tidningen lite snabbt på nätet sen ska jag sooooova. Länge hoppas jag.

Förresten, vi får tillökning i familjen snart. Mellanbarnet skall flytta hem ett tag igen. Kul. Ska möblera om lite på söndag så att han får plats med sitt.

Gonatt och go midsommarhelg på er!

Jag tog en promenad i regnet, lilla Agnes tassade troget bredvid fast hon inte gillar allt blött.


http://www.youtube.com/watch?v=J5RdjEvvN8A

Så plötsligt började jag sjunga. Och inte vilken låt som helst, utan Kenta´s "Just idag är jag stark". Jag som inte gillar att sjunga bland folk, gick och gnolade ganska högt där på trottoaren när regnet öste ner. Stannade på en fantastiskt vacker plats och funderade på varför jag var så glad, och insåg att jag har det fantastiskt bra. Livet är bara så bra, trots att det händer en massa saker runtomkring som kan verka jobbiga. Jag lever, jag har tak över huvudet och jag har mat för dagen. Jag har min älskade familj omkring mig, även fast alla inte träffas så ofta som jag kanske skulle vilja så finns de där, redo att lyssna om jag skulle ringa. Jag har en fin vän, bara ett telefonsamtal bort och jag har mina goa husdjur som bara längtar efter att bli kramade och gosade med. Och sist men absolut inte minst så har jag min underbara man som gör mig glad och får mig att känna mig trygg i kaoset som är mitt liv ibland. Han älskar mig för att jag är jag, med alla mina fel och brister.

Jag är så tacksam för att jag lever det här livet.

Regnväder är vackert.

Det regnar idag. Och min arma kropp värker. Men jag är glad ändå. Idag ska jag försöka städa undan lite härhemma, känns som om det behövs. Har ett jobbigt telefonsamtal framför mig bara. Med en person som pratar konstant om samma saker om och om igen.... Jajaja....

Nu är det frulle, sen telefonsamtal och städning. Pest eller kolera. Hehe.

Läste i tidningen idag att det var en bilolycka där jag brukar gå med hunden igår. Usch. En 37-årig kvinna från en grannort gick bort... Tänker på anhöriga och känner med dem. Ingen bra start på sommaren direkt.

Strax drar jag iväg på jobb. Sen är jag ledig två nätter och sen börjar ett riktigt oxpass. Ska jobba 15 dagar/nätter i sträck. En del dygn jobbar jag mellan 23-02 för att sedan gå börja på nästa arbetsplats klockan sju. Det är till att ta på sig lite för mycket att göra... Men vad fasen. Har ju knappt jobbat nåt på sistone så det är lika bra att passa på när man får :)

Så, nu så går jag och byter om för en natt på tågen. Kanske får jag städa i det här tåget i natt....

och svettig. Det gillar jag! Är sjukt glad för att jag har kommit igång med träningen.

Matdags nu! Kan äta med gott smavete för jag bränner mååånga kalorier nuförtiden.

Vaknar utvilad efter nattjobb. Skönt. Nu börjar kroppen vänja sig med att jobba när den ska sova. Kom i säng strax efter halvtre inatt och det verkar vara en bra tid.

När ska jag vänja mig med en svada utan dess like då? Hur i all sin dar kan en person prata så otroligt mycket? Och så argt? Om alla. Hela tiden. Jag fattar inte. Men jag behöver inte fatta allt hela tiden. Bara gilla läget eller säga ifrån.

Idag står det en del på mitt så kallade schema. Jag ska fundera över livet, vilket är en stående punkt på schemat. Äta frukost står först. Sedan ska jag gå ut med lilla hunden, tvätta och ta undan lite tvätt, dammsuga. Träna på eftermiddagen på kära gymet. Det var flera dagar sen nu och suget börjar komma. Bra. Sedan vill jag hinna greja ute lite. Det är finväder och jag känner för att sitta på gräsmattan och slita upp maskrosor en stund. Till skillnad från väldigt många andra så tycker jag om att rensa ogräs (fast det syns inte i trädgården förstås). Jag tycker om det om jag får göra det när jag vill och i min egen takt. Det får inte bli ett måste (därför syns det inte i min trädgård att jag gillar att rensa ogräs) utan ska vara frivilligt. Men när jag sitter där med händerna i jorden och fötterna i gräset känner jag mig.... ja som om jag mediterar eller nåt. Tankarna flyger iväg hit och dit, de passerar mitt huvud utan att det känns jobbigt, bara skönt och lugnande. Jag blir stark av att vara nära naturen, ännu starkare om jag fick vara nära havet samtidigt. Det är en dröm, ett mål som jag vill förverkliga nån gång. Att bo vid vattnet, så att jag alltid kan gå dit och finna tröst och lugn.

Undrar om brevet har kommit fram? Hoppas inte att han blir ledsen. Men jag tycker som jag skrev. Vi kan inte vara vänner. Av den enkla anledningen att det alltid kommer att vara för nära för att det ska vara sunt att vara vänner. Det är bättre att vara lite på avstånd då. Jag är lyckligt gift och vill inte göra något som kan förstöra det, även om det bara handlar om att vara vän med någon.

Vad konstigt och förvirrande livet kan vara. Vilka underliga vägar saker och ting kan ta. Något händer, som påverkar hela ens liv, hela ens sätt att vara. Och så visar det sig att det har påverkat någon annan också, mycket mer än jag nånsin kunde tro. Jag trodde att det han gjorde var lätt för honom. Att det var ett steg vidare bara. Jag trodde verkligen inte att det var något som han skulle fundera på alltid. Det kan vara så att det han går igenom nu får honom att tänka på det som var då också.

Före och efter... Vi delar ofta in våra liv före och efter olika händelser. Före och efter barnen, före och efter en kärlek, före och efter en förändring, före och efter en förlust.... Det är nog för att vi förändras så mycket när det händer jobbiga saker i livet. Vi förändras, och måste liksom leta tryggheten i det som var före... För det som kommer efter vet vi inte så mycket om. Kanske är receptet att inte titta bakåt? Utan att se framåt mot det nya som kommer. För det gör det. Så småningom. När kroppen och själen har värkt klart....

Jag har hanterat många förluster i mitt liv. Bara en nära anhörigs död, min morfars. Men många andra tunga förluster som kan jämföras med sorgen när någon går bort. När morfar gick bort ramlade min värld ihop. Jag älskade den mannen så otroligt mycket. Sorgen jag kände då var så oändlig, jag bär den fortfarande med mig och faktiskt, så känner jag samhörighet med morfar fast han är borta sen många år...

Innan han gick bort fick jag uppleva min första stora hjärtesorg. Egentligen min enda stora hjärtesorg. Visst. Jag hade haft nån kille innan, nån ungdomskärlek, korta förhållande som mest bestod av generade blickar, tafatta pussar och hålla handen i mörkret. Men mitt första riktiga förhållande varade i två år och när det tog slut förstod jag ingenting. Jag hade ju trott att det för alltid skulle vara vi. Sorgen och chocken var förlamande och kanske var det då jag började bygga upp min känsla av att jag känner mig övergiven... Jag gör ju det ofta i olika relationer.

Jag känner mig ensam och övergiven.

Jag har alltid tänkt på det som att det var förlusten av min pappa som har gjort att jag känner mig övergiven och så kan det kanske vara. Men jag har ju liksom bearbetat det faktum att jag har en pappa som inte bryr sig om sitt barn. Jag har kommit fram till att man ska vara glad för och lycklig över dem man har, oavsett om det är ens föräldrar eller andra personer som står en nära.

Kan det vara därför som jag alltid känner att jag måste ta hand om alla andra och se till så att de mår bra, medla mellan dem som är osams, ta hand om övergivna djur och ge dem ett tryggt hem? Eller var jag sådan före också? Kanske är jag bara sån av naturen? Kanske gör jag det till en större grej än vad det är? Kanske är det så att mitt uppdrag här på jorden är att ta hand om andra? Att det är mitt kall liksom... Det kanske inte är omständigheterna som gjort att jag är sån här utan jag kanske var sån från början? Vilka funderingar... Vilka sinnesloopar....

Oj... måste äta lite frukost nu. Man blir hungrig av att fundera över livets kringelkrokar. Skönt att skriva av sig är det och jag är helt säker på att det kommer fler inlägg i ämnet. Det är liksom inte färdigskrivet om det än.

Googlade på ordet håglöss och såg en rolig förklaring.

Apatisk ohyra. Troligtvis inte alls ett vedertaget ord, men en kul tolkning av en felskrivning från min sida.

Apatisk ohyra, är det jag det?

Haha jag skrev fel först i rubriken. Tänkte skriva håglöss. Undrar vad det är för nåt?

Jag känner mig som om jag inte vet vad jag ska göra fast det svämmar över av saker att göra egentligen. Jag har ett skrivbord fullt med papper, en tvättstuga full med tvätt, ett garage fullt med sorterade saker som ska tillbaka till sin plats, en trädgård full med ogräs som ska rensas, en pärm med papper som ska sorteras, en disk som ska diskas, en sömn som ska sovas och en kärlek som ska vårdas. Jag har en bur som ska städas, en altan som ska röjas, en balkong som ska rivas för att sen byggas upp igen, pengar som ska tjänas, tåg som ska städas, pensionärer som ska vårdas, golv som ska sopas, hår som ska klippas, kropp som ska tränas, relationer som ska vårdas, samtal som ska ringas, mat som ska lagas, cyklar som också ska lagas, sängar som ska bäddas, liv som ska levas.... en oändlig lista på saker och ting som ska göras.

Men jag gör dem inte.

Jag bara är, existerar. Som om jag väntar på något. Jag vet inte vad.

Jag är i ett vakuum. Ett vakuum (stavas det så?) mitt i livet och jag vet inte riktigt hur jag ska få in luften igen. Det är väl bara att göra allt som ska göras tänker jag.

Men sen tänker jag Varför då?

Vad väntar jag på, vad tror jag ska hända?

Det blir ju bara mer att göra om jag väntar längre med att göra det.

Jag har skrivit brev idag. Långt...

Till någon jag kände för länge sen. Till någon som behöver veta vad jag tänker på.

Skulle kunna skriva massor mer egentligen. Men jag gör inte det.

Av respekt.

Som så ofta nuförtiden. Får inget gjort. Sitter vid datorn, skriver, tar mig inte för med nåt. men det är viktigt att skriva också, för sinnet...

Äter inte ens frukost. Konstigt, för jag är hungrig.

Igår/inatt var en bra natt. Fylld av sorgliga känslor men bra ändå för orden flödade och vi fick mycket sagt till varandra. Jag är övertygad om att man blir stark av svårigheter om man väljer den vägen. Det finns de som väljer en annan väg, en smitarväg eller vad man ska kalla det för. De tar till droger, alkohol, våld, ilska och annat för att slippa leva livet när det är jobbigt. En del flyr genom att titta på tv dygnet runt. Jag har upplevt flera flyktvägar hos människor som har stått mig nära och funderar ofta över varför de väljer att fly istället för att lära sig av det jobbiga. Ta tag i känslorna, känna dem, hantera dem och sen gå vidare, starkare.

De som "drabbas" av en person som väljer smitarvägen blir så ledsna. Det är så oerhört mycket sorg i kroppen på en person som fått uppleva att någon nära hellre väljer att  dricka bort sina bekymmer, att kränka bort sina bekymmer eller att tiga bort sina bekymmer. Den person som blir bortvald till förmån för sprit, ilska, våld och annat bär på en så oändligt stor sorg i sin själ. Det gör ont att bli bortprioriterad.

Jag är stolt över att han verkar välja "rätt". Rätt inom situationstecken för vad är rätt och fel egentligen? Det finns inga rätt och fel är ju min filosofi.... Men den här gången menar jag att han väljer att prata, att berätta om sin sorg. Att gråta när han är ledsen, att skrika när han är arg och att fråga när han undrar. Han smiter inte undan från sina känslor längre, utan tar till sig dem. Han känner efter istället för att bita ihop och försöka gömma undan dem. Det var därför jag tyckte att natten var bra, trots att den var full av sorg. Efter vårt prat förvandlades sorgen till nåt annat, en strimma glädje och hopp lyste igenom tårarna.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta och jag hoppas att han vet det.

Grubblar. Funderar. Hör sorgen och förtvivlan men kan inget göra.

Ensam om att vara orolig, ensam om att förstå.

Maktlös men ändå stark. Stark men ändå så förtivlat svag.

Vill men kan inte hjälpa någon som kanske inte ens vill bli hjälpt.

Orolig över framtiden. Arg för att ingen förstår.

Ledsen för att han gråter. Förtvivlad för att jag är svag. Jag hör och jag ser, men vet inte vad jag ska göra.

Rädd för att börja hata. Jag brukar inte hata, ingen är värd att hatas men jag vet inte hur jag ska känna annars inför någon som sårar mitt kött och blod. Som kränker, trycker ner utan att förstå att det förstör.

Jag fryser inuti. Är det maktlösheten som gör att jag fryser?

Jag hör hans gråt, men min tröst når inte fram.... När kan jag trösta utan att lägga mig i?

När hjälper jag?

När stjälper jag?

Förstår han att jag vill väl?

Återigen ett låååångt avbrott i skrivandet. Känns som om jag vill skriva nåt meningsfullt när jag skriver, nåt som är meningsfullt för någon annan än mig. Jag har ju inte direkt många läsare om man säger så, så det jag skriver är väl inte intressant helt enkelt. Har funderat en del på hur jag vill lägga upp det, vad jag ska skriva om men inte kommit fram till nåt. Så jag fortsätter väl som jag har gjort innan. Jag är ju nöjd i alla fall. Eller är jag det?

Nåja, vad händer då. Inget och massor faktiskt. Jag har fått ett nytt jobb. Numera jobbar jag med att städa tåg på nätterna och det funkar faktiskt ok. Det är väl inte drömyrket direkt, men det är ju ändå så att jag inte vet vad jag vill jobba med och då duger det här alldeles utmärkt tills jag kommer på det. Kanske blir det på hemmet, när jag sitter där och funderar över livet, som jag jag kommer på vad jag borde ha gjort.... Men som sagt. Jag har mycket fritid och det gillar jag ju. Jag städar på natten, och är rejält trött när jag kommer hem, vilket gör att jag somnar direkt. Det är ju en fördel faktiskt eftersom jag i vanliga fall brukar kunna ligga vaken i timmar innan jag somnar, sova oroligt och sen vakna trött. Mycket motion får jag också, och det gillas skarpt.

Nu nämnde jag ju motion och då måste jag berätta att jag har börjat träna på gym. Tre dagar i veckan. Och banne mig, jag tror bestämt att rumpan börjar forma om sig lite och andra kroppsdelar liksom tajtar till sig... Jag är medveten om att det måste få ta tid, men jag är oerhört stolt över att jag äntligen har kommit igång. Jag skiter i allt som har med mat att göra. Jag äter det jag tycker är gott, har inte dåligt samvete för det, och räknar med att jag kommer att bränna de kalorierna eftrersom jag tränar mycket merr än förut. Typ 100 % mer :)

Det andra då? Det jobbiga som hände i min familj? Ja jag vet inte jag. Det känns fortfarande jobbigt, även om jag såg en ljusning ett tag där. En öppning, ett erkännande av att jag tänker rätt. Men nu har musslan slutit sig igen... Vi är nästan tillbaka på ruta ett förutom att jag har hittat en strategi som fungerar och den tänker jag hålla fast i. Vi i familjen vet mer var vi har varandra nu, och jag har fått bekräftelse på att mina tankar inte var/är helt off. Jag har rätt i det jag funderade på och jag vet att personen vet att jag finns där om han behöver mitt stöd. Andra jobbiga saker relaterade till samma problem har också dykt upp och tagit mycket plats.

Men det var nödvändigt.

Ibland är jag så otroligt stolt över att han kommit så långt, och att han står upp för det han tycker och känner. Att han vågar ta steget att bryta med någon som har gjort honom mycket ledsen och faktiskt rädd. Och ibland blir jag så oerhört förvånad att han låter sig såras och kränkas av nån annan. Att han står ut med orden, surheten och de tvära kasten. Att han skippar så mycket annat för en sån relation.

Samtidigt blir jag glad för hans förmåga att älska måste vara väldigt stark.

Det regnar idag och jag borde städa. men jag har ingen lust så jag struntar i det.

Skönt.

Då har man ju rast hela tiden...

Jag känner mig splittrad. Det är skönt att vara min egen arbetsgivare. Jag styr min dag som jag vill... Men det som gör mig lätt frustrerad är att jag skulle just nu behöva ha en stadig lön in på mitt konto. Det är så mycket jag vill göra och så mycket jag vill uppleva, och då kan jag känna mig lite låst, utan nån ekonomi att tala om. Jag vet att min tid kommer och att jag måste jobba för att få det som jag vill ha det. Men när?

Tillit.

Tillit har jag till att det ordnar sig så småningom. Det har alltid gjort det på ett eller annat sätt i mitt liv. Plötsligt faller pusselbitarna på plats och så vet jag hur jag ska lösa en situation. Ibland är det stretigt och motigt länge, och så plötsligt släpper proppen som har hindrat flödet och allt bara löser sig.

Som med familjeangelägenheten som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det börjar lösa sig känns det som, även fast det går trögt. Jag nöter på, på mitt sätt och hoppas (vet) att det kommer ett resultat så småningom. Det hände en grej, en urladdning kan man säga, hos en av de inblandade. Vad det får för konsekvenser vet jag inte riktigt. Jag känner att det kan bli bra, att en del kommer att få de insikter de behöver för att kunna hantera situationen, som faktiskt ser väldigt mycket annorlunda ut nu än för någon vecka sen. Samtidigt som det som händer nu är bra så är det sorgligt också. Det är så mycket känslor, så många insikter och så mycket sorg som blandas med både vrede, hoppfullhet och uppgivenhet i en salig röra. Och mitt i allt det där ska man ha tillit, förmågan att tro att det kommer att ordna sig.

Jag har fått en viktig insikt. Jag måste sluta medla mellan de olika inblandade. Det enda jag kan göra är att stå fast i mina beslut, men de problem som inte gäller mig personligen måste jag låta de andra reda ut. jag kommer inte att sluta tala om när jag ser och hör saker som någon far illa av dock. Den personen behöver mitt stöd och det ska han få, alltid. 

Jag gör det jag gör av kärlek. Det är viktigt att komma ihåg. Jag gör det för att jag älskar någon så himla mycket och jag hoppas att den personen förstår det, eller åtminstone kommer att förstå det så småningom.

Det jag ser och hör är inte bra och det kan inte fortgå.

Jag vill säga det här också även om jag inte vet om du läser min blogg.

Du ska inte behöva ljuga för mig mer. Du ska inte behöva vara rädd för mig så att du känner att du måste ljuga.

Jag älskar dig så otroligt mycket, men nu släpper jag taget. För det jag har gjort hittills har varit fel, jag fattar det nu. Man kan inte hålla någon kvar mot sin vilja, även fast det är ens eget barn. Jag släpper taget av kärlek till dig, men du kommer kanske att känna det som om jag sviker. Du har andra människor runt dig som kanske kommer att finnas där när du behöver dem. För jag förstår att du behöver mig inte längre...

Vi kan vara vänner och jag kommer alltid att älska dig så fantstiskt mycket. Men jag vet inte om jag alltid kommer att finnas där för dig när du behöver mig. Jag vill inte utsätta dig för såna här situationer mer. Jag vill inte bidra till att mitt barn utvecklas till en person som ljuger för sina närmaste. Jag ville ditt bästa, men det blev bara fel allting.

Ditt bästa är att jag släpper taget och att du får gå din egen väg.

Du vet var jag finns, men från och med nu kommer allt att vara annorlunda.