Det har hänt en hel del på sistone vilket gör att jag verkligen inte har haft tid att blogga. Det som är så roligt... Jaja. Det är roligt att jag har haft mycket att göra också ju.
Vad har jag gjort då? Hälsat på en släkting till min man. De har inte setts på massor av år och faktiskt är det så att han är den enda släktingen, förutom sina syskon med familjer, som han har kvar. Mannen var trevlig och jag kunde faktiskt se likheter med min man. Lite gester, och några drag var lika. Många tankar snurrade i huvudet efter mötet. Framförallt. Om jag vore min man (men det är jag ju inte) så skulle jag känna det som att den här mannen och hans fru är den sista länken till hans mamma. De kan berätta om när han var liten, saker som hände då, saker han sagt eller gjort som ingen annan kommer ihåg. Både hans mamma och pappa är ju borta. Men han själv tycker att de minnen han har av sin mamma räcker. Det är fina minnen och de andra sakerna som de andra berättar är ju faktiskt deras minnen. Och jag kan förstå att han känner så, samtidigt skulle jag tycka att det vore otroligt roligt att höra deras berättelser om svunna tider. men det är jag det. jag gillar ju sånt... I mitt jobb med gamla människor är det bästa att prata med dem om hur det var förr. Oftast är det ju det de minns och inget annat. De är bra goa de gamla...Synd bara att de inte har det bättre. Jag vill verkligen inte bli gammal. Inte på det sättet. Det är så otroligt ovärdigt. De har levt ett helt liv, har massor med erfarenheter, både bra och dåliga. Och de har varit så starka, de flesta. Nu blir de sittande i en stol hela dagarna utan någon som helst stimulans, det är knappt någon som pratar med dem. Och om man gör det, på arbetstid, får man blickar och kommentarer. Inte av alla. Men av många. Sorglig värld vi lever i...

Mer då? Jag har jobbat fantastiskt mycket med mitt företag och det är såå roligt. Har hunnit ikapp med nya dataprogrammet och nu fattar jag hur det fungerar. Måste tyvärr uppdatera det ett snäpp till för det fattades funktioner som jag behöver...Men vad gör det, bara det blir bra?

Som vanligt har jag en massa tankar om världen, det som händer i den. Haiti har drabbats av en katastrof, stor som bara den. Det otäcka är att jag inte berördes så mycket av det som jag gjorde av flodvågen... Jo när jag ser bilder på barn, eller läser om de barnen som står själva i världen efter den här katastrofen, då gråter jag. Jag skulle vilja ta hem dem, trösta dem, torka deras tårar och ge dem ett lyckligt hem. Men resten, alla bilder som manglas ut i media, går mig förbi. Det är för mycket tragedier, för mycket sorg och jag måste koncentrera mig på mitt liv och mina sorger för att orka ta mig igenom det. En sak reflekterar jag över dock...Hur påverkas de barn och ungdomar som växer upp nu av alla rapporter av stora katastrofer och tragedier som händer nu. Det är flodvågor, massakrer, 11 september, självmordsbombare, Haiti, barn som skjuts i sitt hem, ungdomar som dör i bilolyckor, skolor som brinner...Ja gud vet vad. Hur ska de kunna känna trygghet? Barnen...som växer upp i dagens samhälle? Hur ska det bli när de blir vuxna, hur kommer deras värld att se ut då?

Ja...jag undrar.

Dagarna bara susar förbi. Imorgon är det fredag igen, jag har inte skrivit blogg på tre dagar, jag har massor att göra hela tiden...men det är så kul! Jag har valt det själv och jag vet att jag måste stå ut med att det är mycket att göra ett tag. För det var så jag ville ha det.
Bokföringsprogrammet har jag knäckt nu i alla fall. Jag fattar hur det funkar, och det funkar riktigt bra. Skam den som ger sig. Bokföringen är i kapp så när som på 2 verifikationer...kvittona ligger i bilen...som står på verkstan. Den är trasig och nu måste de banne mig hitta ett fel snart. Det är andra gånge. Om de gör lika som förra gången, då jäklar ska jag bli arg... Då nollade de databurken i bilen och så fick jag prova att köra ett tag till... Inte bra.
Idag skedde nästan ett mirakel. Nej, jag överdriver lite...men det var så häftigt. Jag upplevde ett hallelulja moment utan dess like, det var till och med så att jag fällde lite tårar. Jag fick veta att jag, efter bara ett samtal förändrade en kvinnas liv, nästan räddade det faktiskt. Hon kom till insikt efter vårt samtal och står nu i begrepp att ändra sitt liv så att det passar henne och inte alla andra. Jag fick ett konkret bevis på att jag ÄR en bra coach, skithäftigt. Jag säger som en som jag känner att det känns asbra, för nu VET jag att jag kan.
Måste sova nu. Är riktigt riktigt trött... Har mens, jobbar minst 12 timmar om dygnet, lagar mat och handlar och går med vovven och lite annat och trivs med livet som fasen. Knepigt men skönt.

Tänk, för tre år sen var jag sjukskriven, arg, ledsen, frustrerad, instängd, uppgiven och sjuk. Nu är jag frisk, jobbar bra mycket över 100%, är nästan aldrig arg, ledsen visst men bara om jag gör illa mig eller om någon annan är ledsen, öppen, full av lust till livet och igen. jag är frisk. Tänk vad mycket som hände med mig när jag började lyssna på mig själv, fatta att jag är den viktigaste personen i mitt liv. För utan mig så har jag ju inte så mycket här att göra....Oiiiii! Tack alla ni som har medverkat till att jag är den jag är idag. Fast jag inte fattade det då så var mötet med er det viktigaste jag har varit med om. För det har format mig till den jag är... Stort!

Jahapp....det var inte mycket att hurra för kan man säga. -0,4. Det är bara att ta nya tag. Neråt, men för lite neråt tycker jag. Men nu är det ny vecka i alla fall...

Så, är klar med året 2009. Nu så kan jag gå vidare med nya programmet. Jobbigt men kul att lära sig nåt nytt.

Idag fyller dottern år.  När jag var lika gamma som hon är nu, fick jag henne faktiskt. Jag är dubbelt så gammal som henne nu...Hmm...mer erfaren och så, men ändå. DUBBELT så gammal. Det låter det. Goa dottern. Det ska bli kul att hälsa på henne ikväll.

Måste jobba vidare nu...

vad jag är bra!!!

Jag hörde nåt sorgligt härom dagen. Vet inte än om det handlar om döden, men det kan vara så. Jag gråter med dem som kanske drabbas av det. Hur det än är så har de en oerhört tuff tid framför sig. Mycket sorg, skräck och smärta... Sänder en tanke till alla som har det svårt på olika sätt. Livet är inte rättvist....

Min son är fast i Sälen. Deras bil är trasig och de kommer inte hem på nåt vis. Ingen har pengar kvar efter resan. De fick bärgning men ingen hyrbil verkar det som... Han lovade höra av sig igen om jag kan hjälpa till på nåt vis. Vår bil är ju inte hel den heller..eller ingen av dem. Nu kan det vända och gå mot varmare tider tycker jag. Det behöver inte var -20 varje dag i alla fall. Allt blir som lite krångligare då.

Vi snickrar här hemma. Fortsätter att ta tag i saker som inte har blivit gjorda och det är sååå roligt! Fint blir det också!

tjat, tjat, tjat, tjat...FAN vad det är jobbigt! Jag blir inte respekterad när jag blir tjatad på. Snääääällla? Jag kan väl... Men...alla andra får ju! Gnäll, gnäll, gnäll!!!!

Ett nej är ett nej.

Nog om det. Vi sitter här i mörkret, det är riktigt mysigt faktiskt. Vi tänder bara lampor i det rum vi är i och släcker när vi går. Det borde man ju göra jämt. Det funkar faktiskt jättebra. Det ger sån härlig myskänsla när vi tänder ljus och tassar runt i halvmörker...

Jag har gjort en riktigt bra grej idag. Jag har städat, möblerat om och uppdaterat mitt kontor idag. Nu har vi två skrivbord så att jag får en egen arbetsplats och de andra har ett ordentligt utrymme när de vill greja med nåt vid datorn eller vill ha plats på skrivbordet. Jag har ordnat och fixat så jag är riktigt nöjd. Det kommer att kännas toppen att jobba på måndag igen. men jag jobbar ju lite då och då jag. Det blir lätt så när jag har jobbet hemma...

Nä nu ska jag äta lite. Jag har ätit för lite idag och ska äta ikapp. På måndag ska det bli spännande att se hur det har gått.

Ville bara prata lite....

Ska vi skratta eller ska vi gråta? Elpriserna skjuter i höjden för det är kallt ute. Kärnkraftverken är avstängda för underhåll  (Det är vinter, HALLÅÅÅ!!!) Så nu finns det inte tillräckligt med el till alla...
Hm...funderar lite...
Kan vi elkonsumenter styra när kraftverken ska vara på?
NEJ.
Kan vi elkonsumenter låta bli att betala när räkningen kommer?
NEJ.
Tjänar elbolagen pengar på att kraftverken är avstängda?
Tveksamt, men jag vet inte.
Tjänar elbolagen pengar på att höja elpriserna när kraftverken är avstängda?
JA

Varför ska konsumenter betala mer för att nåt klantarsel har bestämt att kraftverken ska underhållas på vintern?
Hur tänkte den personen som bestämde sig för det?

VI BOR I SVERIGE, I NORDEN, FÖR FASEN!!

För dem som inte har förstått det så består minst hälften av de tolv månaderna på året av kyla, snö och  blåst. Det blir kallt här, det kommer snö och det blåser stormar då och då. Varför i all sin dar fortsätter folk att bli förvånade varje gång det händer?

Oj jäklar, nu blev det snö (sagt i slutet av November) ! Var fasen la jag vinterdäcken? Just jäklar, jag skulle ju ha köpt nya...Jag kör på sommardäcken ett tag till så kan jag köpa nya sen, en annan dag... Fan vilken värdelös snöröjning de har i den här hålan, och inte har de sandat heller det är ju snorhalt på vägarna...Satan vilken jävla kö det var hos däckfirman, jag fick vänta aslänge. Vad håller de på med egentligen?...And so on...

I Bromma har brandförsvarets båtar fryst fast i vattnet... No shit, tänkte jag...Konstigt, det är ju -20 grader ute. Det hade varit hyfsat smart att ha båtarna på land faktiskt, för som sagt...Sverige är ett rätt kyligt land om jag säger så...

Jag vet inte om jag blir förvånad längre. Snarare...uppgiven? Eller nåt sånt. Vi lever ganska länge typ runt 80-90 kanske till och med 100 år. Men vi lär oss inte mycket under tiden...Eller jo en del lär vi väl oss säkert. Men att det blir vinter varje år, att det går åt mer el när det är kallt ute, att vägarna blir hala när det är is och snö på dem, det går inte in i våra huvuden verkar det som. 

Knepigt fenomen, det är som om vi inte VILL fatta.

Ett kanske ännu knepigare fenomen är att vi bara finner oss i att de höjer våra elpriser med hur mycket som helst. Vi oroar oss för hur det ska bli när räkningen kommer, för det gör den ju...Vi gormar i soffan framför tvn eller runt fikabordet på jobbet. Men sen blir det liksom inget mer.

Vi är ju rätt många som köper el av dem som bestämmer att kärnkraftverken ska underhållas på vintern.

http://www.vattenfall.se/www/vf_se/vf_se/518304omxva/518334vxrxv/518814vxrxe/518844omxkx/index.jsp?WT.srch=1&WT.mc_ev=click&WT.mc_id=vsemc10002141&gclid=CMOggoTtlZ8CFQ09Zgod1CMwMQ

http://www.vattenfall.se/www/vf_se/vf_se/500776priva/506635vatte/552723sxder/616104newsx/index.jsp?pmid=161328

http://www.svk.se/Press--info/Nyheter/Nyheter-pressmeddelanden/Nyheter/Anstrangt-effektlage-till-foljd-av-den-stranga-kylan/

Ja vad ska man säga. Har sett två stora olyckor idag igen. Elva skadade i den ena. HUR kör folk egentligen? Det är snöstorm, halt, spårigt på vägen, trångt mellan vajerräcke och snövallar och ändå blåser man på. Jag ser så otäcka och konstiga saker när jag rullar på vägarna med Hussebilen. Och det mest fantastiska är nog att folk kan stå i kö vid en olycka och vänta på att få köra. De ser allt elände, bilar som klipps upp, männsikor som blöder, kraschade bilar och ändå kör de vidare i samma hastighet som om inget påverkar dem. Och när en sån som jag som blir berörd när jag ser människor som förolyckas eller som gör illa sig, kör sakta och lugnt, händer det otroligt ofta att jag blir omkörd av någon som har mer bråttom än jag. Snöröken virvlar upp framför min vindruta och för en ganska lång stund tappar jag orienteringen. Jag har ingen aning om var på vägen jag befinner mig och måste sakta ner ytterligare... Trist som fasen att de inte lär sig av det de bevittnar.
Det stormar fortfarande ute, det har kommit massor med snö. Härligt egentligen, det minner om när jag var liten och byggde grottor i snön eller hoppade från taket och försvann i ett snömoln. Jag undrar om jag skulle våga göra det nu? Nej knappast. Någonstans på vägen tog förnuftet över, så till den milda grad att jag blev en fegis. Jag såg flera som tappade fotfästet idag, bildligt talat, och det ser faktiskt riktigt roligt ut må jag säga. Swosch...så ligger de i en snödriva. Bara de inte gör illa sig så kan man faktiskt skratta åt det faktum att de tappar all kontroll och far genom luften för att genast resa sig upp, titta sig snabbt omkring och sedan gå vidare som om inget har hänt.
Men för en del går det illa. En avlägsen bekant hittades svårt nerkyld utanför sitt hem. Hans kroppstemperatur var bara 24 grader och han avled senare på sjukhuset av sina skador. Sorgligt slut på ett sorgligt liv. Hans historia är inte så rolig, men det finns säkert någon anledning till att han var den han var. Det är sorgligt när människor talar illa om någon som har gått bort...
Jag funderar en del på en närmre bekant till mig. Hans beteende förbryllar mig och jag känner inte riktigt igen honom. Jag blir lite ledsen på mig själv över att jag inte kan prata med honom om det, öga mot öga, utan bara kommer med antydningar. Och de retar honom säkert bara, istället för att han lär sig av dem...Inte min stil alls, samtidigt som jag inte vill lägga mig i så vill jag ju uppmärksamma honom på att hans beteende är destruktivt. Jaja vi får se hur det går med det.
Jag har varit på fest förresten med ett gäng härliga tjejer. Vilka fantastiska samtalsämnen vi kom in på där ibland, och vad roligt det är att skratta tillsammans!
Min son är i fjällen i några dagar och ska åka skidor. Hoppas att han kommer hem hel, man vet ju aldrig med honom liksom. Min dotter fyller år om några dagar och då ska jag äntligen ta mig dit, Jag fattar inte vad det är för fel på mig som inte tar mig i kragen och hälsar på? Jag längtar ju efter henne....

Har fått mycket gjort idag trots vilodagen... Är nästan klar med bokföringen. Hittade några fel, men de gick att fixa, det var ett belopp som var bokfört på fel konto, ett feltänk och troligtvis så har en kvinna satt in 2 gånger för en faktura. Kul för henne när hon får tillbaka pengar och kul för mig att det kommer att stämma i slutänden!

Jag är så oändligt trött hela tiden...Vet inte varför. Eller det kan vara för att jag äter asdåligt just nu. Imorgon ska jag gå till Viktväktarna och kolla läget. Om det känns som förut struntar jag i det...Nej förresten. Jag ska vara målmedveten och bestämd. Jag kan om jag vill och jag vill, så då är det ju inget problem.

Idag hände nåt märkligt förresten. Jag fick ett samtal från en bekant som jag inte har hört av på länge, men som jag kom väldigt bra överens med. Förr pratade vi om att starta eget ihop...eller göra nåt vid sidan av varandra. I gemensam lokal typ. Och nu ringer hon. Har flyttat hit och vill ha hjälp med att fixa lokal för hon har också startat eget. Och när jag senare på kvällen kollar min mail så...har jag fått ett nytt erbjudande om att delta i ett projekt... Vilket i praktiken skulle kunna innebära att jag behöver lokal, eller åtminstone skulle ha råd att skaffa en... Hehe livet har märkliga vändningar, men jag tror helt och fullt att det här betyder nåt bra. Jag valde att hoppa på projektet, få se om jag blir antagen... Spånnande, mer kul saker att se fram emot.

Nu ska jag krypa ner hos min underbara man och gosa lite. Prata lite om dagen som varit och om dagen som ska bli. Det är härliga stunder när vi gör det. Jag har alltid velat ha ett sånt förhållande, där man delar livets funderingar med varandra på kvällen. För mig är det massor med kärlek att kunna anförtro och få förtroendet att lyssna på någons berättelse. Underbart...

Imorgon är det jobbdag igen. Ekonomi, planering, och lite annat står på schemat. 

Jag såg en bilolycka idag. Eller rättare sagt, vi kom precis efteråt.
Det får mig att tänka på så mycket... En 67-årig man dör, hans fru överlever. Jag skulle nog hellre ha dött om jag var hon. Men det är jag ju inte. Killen som fick sladd var 22 år. Han överlevde. Hur tar han sig igenom resten av livet? Hur påverkar det som hände honom? Kanske inte alls, eller så förändrar det hans liv totalt...
En barnfamilj var också inblandad, men klarade sig med smärre skador. Jag funderar en del på hur deras kväll blev, vad gör de nu, hur mår de? Vad får de för hjälp, alla de som var med om det svåra? Det ser verkligen otroligt skrämmande ut när brandmännen klipper bort taket på en bil... Jag förstår att den som sitter i är antingen mycket svårt skadad eller död. Vilka hjältar de är, räddningspeersonalen! De är verkligen sanna hjältar som dealar med sånt nästan varje dag.
Skrämmande är också tanken på att råka ut för en bilolycka själv. Jag har ju ingen aning om vem eller vad jag möter på vägen. Om personen är frisk, nykter, har sunda värderingar, har en säker bil, det vet jag ju absolut inget om alls...
Samtidigt tänker jag som så att om det är meningen att det ska ske så sker det, utan att jag har något att säga till om.
När tiden är ute så är den det. Men när jag tänker på plåt som knycklas ihop, metalldelar som viner genom luften, vätskor som rinner ut, glas som splittras, kroppsdelar som kläms fast, ben som krossas, gapande sår och lukten av skräck blandad med bränt gummi och bensinlukt känner jag panik inuti. För mig personligen så måste det vara det värsta sättet att lämna jordelivet på...Eller ännu värre är nog att överleva...Och ständigt bära med sig minnen av det som hände. Usch...
Jag skickar en tanke till er som på något vis var inblandade i detta hemska. Jag skickar även en tanke till er som såg olyckan, körde lugnt i någon kilometer och sedan brände på som vanligt. Om ni bara för en sekund kunde känna den skräck som kvinnan kände, hon som miste sin man idag, skulle ni kanske komma till sans. Åk tidigare, eller inte alls om vädret inte är bra. Sluta stressa, du vinner inget, inget alls på det. I slutänden så betyder de få minutrarna som du förlorar på att köra lite lugnare så oändligt lite när du jämför det med känslan du känner när du förlorar din livskamrat eller ditt barn.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6371820.ab

Jag var uppe alldeles för länge igår. Disciplinen var som bortblåst...Skumt.
Jag har jobbat idag. På jobbet funderade jag över vilket öde alla dessa människor går till mötes bara för att de råkat bli gamla och inte fungerar fullt ut i olika hänseenden.

Och så fick jag en idé...

Jag har tänkt på det länge, fast på ett annat sätt, ur en annan synvinkel. Plötsligt stod det klart för mig vad jag måste göra. Jag vred till min ursprungsidé lite och så var det bara klart. Jag visste precis hur jag skulle göra det jag hade funderat på så länge. Jag skriver inget om det här, inte än i alla fall. Det kan bli stort och jag vet inte hur det tas emot riktigt. Därför vill jag vara lite anonym en tid till jag ser vad som händer.

Jag vet av tidigare erfarenheter att jag har förmågan att förändra saker och ting i den riktning jag vill, men det måste ske i ett speciellt tempo och på ett speciellt sätt.
Jag tror att jag har funnit det optimala sättet. och det genialiska är att jag vet ingen annan som har gjort det före mig. Men det kan bli rabalder. Det är sjukt spännande!!

En ledtråd får du här.



Sen har jag funderat en del på andra saker också idag. Om vissa personer i vår närhet mår så speciellt bra till exempel. Jag såg ett tecken på det igår och jag ska spinna vidare på det litegrann. Eller förresten, är det min sak egentligen? Ska jag lägga energi på det? Jag känner ju knappt personen ifråga... Nej jag avstår ett tag...tillsvidare. Får se längre fram om det blir läge. Och det är inte att skjuta upp saker faktiskt. Det är att prioritera. Jag har bestämt mig för att prioritera mitt nu, då får annat komma sen. Så är det bara. Nu ska jag poppa popcorn, sen kommer jag nog att somna på soffan...

Eller hur det stavas. Jag ska definitivt köpa lugnande medel till vår hund nästa år...Hon gillade verkligen inte när det smäller...Nu ska jag sova. Ska upp snart igen och jobba. Är astrött, men har haft en trevlig kväll!!