Det har hänt en hel del på sistone vilket gör att jag verkligen inte har haft tid att blogga. Det som är så roligt... Jaja. Det är roligt att jag har haft mycket att göra också ju.
Vad har jag gjort då? Hälsat på en släkting till min man. De har inte setts på massor av år och faktiskt är det så att han är den enda släktingen, förutom sina syskon med familjer, som han har kvar. Mannen var trevlig och jag kunde faktiskt se likheter med min man. Lite gester, och några drag var lika. Många tankar snurrade i huvudet efter mötet. Framförallt. Om jag vore min man (men det är jag ju inte) så skulle jag känna det som att den här mannen och hans fru är den sista länken till hans mamma. De kan berätta om när han var liten, saker som hände då, saker han sagt eller gjort som ingen annan kommer ihåg. Både hans mamma och pappa är ju borta. Men han själv tycker att de minnen han har av sin mamma räcker. Det är fina minnen och de andra sakerna som de andra berättar är ju faktiskt deras minnen. Och jag kan förstå att han känner så, samtidigt skulle jag tycka att det vore otroligt roligt att höra deras berättelser om svunna tider. men det är jag det. jag gillar ju sånt... I mitt jobb med gamla människor är det bästa att prata med dem om hur det var förr. Oftast är det ju det de minns och inget annat. De är bra goa de gamla...Synd bara att de inte har det bättre. Jag vill verkligen inte bli gammal. Inte på det sättet. Det är så otroligt ovärdigt. De har levt ett helt liv, har massor med erfarenheter, både bra och dåliga. Och de har varit så starka, de flesta. Nu blir de sittande i en stol hela dagarna utan någon som helst stimulans, det är knappt någon som pratar med dem. Och om man gör det, på arbetstid, får man blickar och kommentarer. Inte av alla. Men av många. Sorglig värld vi lever i...

Mer då? Jag har jobbat fantastiskt mycket med mitt företag och det är såå roligt. Har hunnit ikapp med nya dataprogrammet och nu fattar jag hur det fungerar. Måste tyvärr uppdatera det ett snäpp till för det fattades funktioner som jag behöver...Men vad gör det, bara det blir bra?

Som vanligt har jag en massa tankar om världen, det som händer i den. Haiti har drabbats av en katastrof, stor som bara den. Det otäcka är att jag inte berördes så mycket av det som jag gjorde av flodvågen... Jo när jag ser bilder på barn, eller läser om de barnen som står själva i världen efter den här katastrofen, då gråter jag. Jag skulle vilja ta hem dem, trösta dem, torka deras tårar och ge dem ett lyckligt hem. Men resten, alla bilder som manglas ut i media, går mig förbi. Det är för mycket tragedier, för mycket sorg och jag måste koncentrera mig på mitt liv och mina sorger för att orka ta mig igenom det. En sak reflekterar jag över dock...Hur påverkas de barn och ungdomar som växer upp nu av alla rapporter av stora katastrofer och tragedier som händer nu. Det är flodvågor, massakrer, 11 september, självmordsbombare, Haiti, barn som skjuts i sitt hem, ungdomar som dör i bilolyckor, skolor som brinner...Ja gud vet vad. Hur ska de kunna känna trygghet? Barnen...som växer upp i dagens samhälle? Hur ska det bli när de blir vuxna, hur kommer deras värld att se ut då?

Ja...jag undrar.