Vaknar utvilad efter nattjobb. Skönt. Nu börjar kroppen vänja sig med att jobba när den ska sova. Kom i säng strax efter halvtre inatt och det verkar vara en bra tid.

När ska jag vänja mig med en svada utan dess like då? Hur i all sin dar kan en person prata så otroligt mycket? Och så argt? Om alla. Hela tiden. Jag fattar inte. Men jag behöver inte fatta allt hela tiden. Bara gilla läget eller säga ifrån.

Idag står det en del på mitt så kallade schema. Jag ska fundera över livet, vilket är en stående punkt på schemat. Äta frukost står först. Sedan ska jag gå ut med lilla hunden, tvätta och ta undan lite tvätt, dammsuga. Träna på eftermiddagen på kära gymet. Det var flera dagar sen nu och suget börjar komma. Bra. Sedan vill jag hinna greja ute lite. Det är finväder och jag känner för att sitta på gräsmattan och slita upp maskrosor en stund. Till skillnad från väldigt många andra så tycker jag om att rensa ogräs (fast det syns inte i trädgården förstås). Jag tycker om det om jag får göra det när jag vill och i min egen takt. Det får inte bli ett måste (därför syns det inte i min trädgård att jag gillar att rensa ogräs) utan ska vara frivilligt. Men när jag sitter där med händerna i jorden och fötterna i gräset känner jag mig.... ja som om jag mediterar eller nåt. Tankarna flyger iväg hit och dit, de passerar mitt huvud utan att det känns jobbigt, bara skönt och lugnande. Jag blir stark av att vara nära naturen, ännu starkare om jag fick vara nära havet samtidigt. Det är en dröm, ett mål som jag vill förverkliga nån gång. Att bo vid vattnet, så att jag alltid kan gå dit och finna tröst och lugn.

Undrar om brevet har kommit fram? Hoppas inte att han blir ledsen. Men jag tycker som jag skrev. Vi kan inte vara vänner. Av den enkla anledningen att det alltid kommer att vara för nära för att det ska vara sunt att vara vänner. Det är bättre att vara lite på avstånd då. Jag är lyckligt gift och vill inte göra något som kan förstöra det, även om det bara handlar om att vara vän med någon.

Vad konstigt och förvirrande livet kan vara. Vilka underliga vägar saker och ting kan ta. Något händer, som påverkar hela ens liv, hela ens sätt att vara. Och så visar det sig att det har påverkat någon annan också, mycket mer än jag nånsin kunde tro. Jag trodde att det han gjorde var lätt för honom. Att det var ett steg vidare bara. Jag trodde verkligen inte att det var något som han skulle fundera på alltid. Det kan vara så att det han går igenom nu får honom att tänka på det som var då också.

Före och efter... Vi delar ofta in våra liv före och efter olika händelser. Före och efter barnen, före och efter en kärlek, före och efter en förändring, före och efter en förlust.... Det är nog för att vi förändras så mycket när det händer jobbiga saker i livet. Vi förändras, och måste liksom leta tryggheten i det som var före... För det som kommer efter vet vi inte så mycket om. Kanske är receptet att inte titta bakåt? Utan att se framåt mot det nya som kommer. För det gör det. Så småningom. När kroppen och själen har värkt klart....

Jag har hanterat många förluster i mitt liv. Bara en nära anhörigs död, min morfars. Men många andra tunga förluster som kan jämföras med sorgen när någon går bort. När morfar gick bort ramlade min värld ihop. Jag älskade den mannen så otroligt mycket. Sorgen jag kände då var så oändlig, jag bär den fortfarande med mig och faktiskt, så känner jag samhörighet med morfar fast han är borta sen många år...

Innan han gick bort fick jag uppleva min första stora hjärtesorg. Egentligen min enda stora hjärtesorg. Visst. Jag hade haft nån kille innan, nån ungdomskärlek, korta förhållande som mest bestod av generade blickar, tafatta pussar och hålla handen i mörkret. Men mitt första riktiga förhållande varade i två år och när det tog slut förstod jag ingenting. Jag hade ju trott att det för alltid skulle vara vi. Sorgen och chocken var förlamande och kanske var det då jag började bygga upp min känsla av att jag känner mig övergiven... Jag gör ju det ofta i olika relationer.

Jag känner mig ensam och övergiven.

Jag har alltid tänkt på det som att det var förlusten av min pappa som har gjort att jag känner mig övergiven och så kan det kanske vara. Men jag har ju liksom bearbetat det faktum att jag har en pappa som inte bryr sig om sitt barn. Jag har kommit fram till att man ska vara glad för och lycklig över dem man har, oavsett om det är ens föräldrar eller andra personer som står en nära.

Kan det vara därför som jag alltid känner att jag måste ta hand om alla andra och se till så att de mår bra, medla mellan dem som är osams, ta hand om övergivna djur och ge dem ett tryggt hem? Eller var jag sådan före också? Kanske är jag bara sån av naturen? Kanske gör jag det till en större grej än vad det är? Kanske är det så att mitt uppdrag här på jorden är att ta hand om andra? Att det är mitt kall liksom... Det kanske inte är omständigheterna som gjort att jag är sån här utan jag kanske var sån från början? Vilka funderingar... Vilka sinnesloopar....

Oj... måste äta lite frukost nu. Man blir hungrig av att fundera över livets kringelkrokar. Skönt att skriva av sig är det och jag är helt säker på att det kommer fler inlägg i ämnet. Det är liksom inte färdigskrivet om det än.