Nu drar jag till Wordpress. Min nygamla bloggadress är http://www.fruljungberg.wordpress.com Välkomna dit!

Har jobbat i natt. Innan det firade jag midsommar i Årsunda med familjen och brorsans tjejs familj. Det var mysigt på alla sätt och vis. Härligt att vara på landet och äta gott och skratta mycket. Tänk att det gör ingenting alls att jag inte kunde dricka alkohol. Jag hade precis lika skoj ändå. Skönt.

Nu ska jag läsa tidningen lite snabbt på nätet sen ska jag sooooova. Länge hoppas jag.

Förresten, vi får tillökning i familjen snart. Mellanbarnet skall flytta hem ett tag igen. Kul. Ska möblera om lite på söndag så att han får plats med sitt.

Gonatt och go midsommarhelg på er!

Jag tog en promenad i regnet, lilla Agnes tassade troget bredvid fast hon inte gillar allt blött.


http://www.youtube.com/watch?v=J5RdjEvvN8A

Så plötsligt började jag sjunga. Och inte vilken låt som helst, utan Kenta´s "Just idag är jag stark". Jag som inte gillar att sjunga bland folk, gick och gnolade ganska högt där på trottoaren när regnet öste ner. Stannade på en fantastiskt vacker plats och funderade på varför jag var så glad, och insåg att jag har det fantastiskt bra. Livet är bara så bra, trots att det händer en massa saker runtomkring som kan verka jobbiga. Jag lever, jag har tak över huvudet och jag har mat för dagen. Jag har min älskade familj omkring mig, även fast alla inte träffas så ofta som jag kanske skulle vilja så finns de där, redo att lyssna om jag skulle ringa. Jag har en fin vän, bara ett telefonsamtal bort och jag har mina goa husdjur som bara längtar efter att bli kramade och gosade med. Och sist men absolut inte minst så har jag min underbara man som gör mig glad och får mig att känna mig trygg i kaoset som är mitt liv ibland. Han älskar mig för att jag är jag, med alla mina fel och brister.

Jag är så tacksam för att jag lever det här livet.

Regnväder är vackert.

Det regnar idag. Och min arma kropp värker. Men jag är glad ändå. Idag ska jag försöka städa undan lite härhemma, känns som om det behövs. Har ett jobbigt telefonsamtal framför mig bara. Med en person som pratar konstant om samma saker om och om igen.... Jajaja....

Nu är det frulle, sen telefonsamtal och städning. Pest eller kolera. Hehe.

Läste i tidningen idag att det var en bilolycka där jag brukar gå med hunden igår. Usch. En 37-årig kvinna från en grannort gick bort... Tänker på anhöriga och känner med dem. Ingen bra start på sommaren direkt.

Strax drar jag iväg på jobb. Sen är jag ledig två nätter och sen börjar ett riktigt oxpass. Ska jobba 15 dagar/nätter i sträck. En del dygn jobbar jag mellan 23-02 för att sedan gå börja på nästa arbetsplats klockan sju. Det är till att ta på sig lite för mycket att göra... Men vad fasen. Har ju knappt jobbat nåt på sistone så det är lika bra att passa på när man får :)

Så, nu så går jag och byter om för en natt på tågen. Kanske får jag städa i det här tåget i natt....

och svettig. Det gillar jag! Är sjukt glad för att jag har kommit igång med träningen.

Matdags nu! Kan äta med gott smavete för jag bränner mååånga kalorier nuförtiden.

Vaknar utvilad efter nattjobb. Skönt. Nu börjar kroppen vänja sig med att jobba när den ska sova. Kom i säng strax efter halvtre inatt och det verkar vara en bra tid.

När ska jag vänja mig med en svada utan dess like då? Hur i all sin dar kan en person prata så otroligt mycket? Och så argt? Om alla. Hela tiden. Jag fattar inte. Men jag behöver inte fatta allt hela tiden. Bara gilla läget eller säga ifrån.

Idag står det en del på mitt så kallade schema. Jag ska fundera över livet, vilket är en stående punkt på schemat. Äta frukost står först. Sedan ska jag gå ut med lilla hunden, tvätta och ta undan lite tvätt, dammsuga. Träna på eftermiddagen på kära gymet. Det var flera dagar sen nu och suget börjar komma. Bra. Sedan vill jag hinna greja ute lite. Det är finväder och jag känner för att sitta på gräsmattan och slita upp maskrosor en stund. Till skillnad från väldigt många andra så tycker jag om att rensa ogräs (fast det syns inte i trädgården förstås). Jag tycker om det om jag får göra det när jag vill och i min egen takt. Det får inte bli ett måste (därför syns det inte i min trädgård att jag gillar att rensa ogräs) utan ska vara frivilligt. Men när jag sitter där med händerna i jorden och fötterna i gräset känner jag mig.... ja som om jag mediterar eller nåt. Tankarna flyger iväg hit och dit, de passerar mitt huvud utan att det känns jobbigt, bara skönt och lugnande. Jag blir stark av att vara nära naturen, ännu starkare om jag fick vara nära havet samtidigt. Det är en dröm, ett mål som jag vill förverkliga nån gång. Att bo vid vattnet, så att jag alltid kan gå dit och finna tröst och lugn.

Undrar om brevet har kommit fram? Hoppas inte att han blir ledsen. Men jag tycker som jag skrev. Vi kan inte vara vänner. Av den enkla anledningen att det alltid kommer att vara för nära för att det ska vara sunt att vara vänner. Det är bättre att vara lite på avstånd då. Jag är lyckligt gift och vill inte göra något som kan förstöra det, även om det bara handlar om att vara vän med någon.

Vad konstigt och förvirrande livet kan vara. Vilka underliga vägar saker och ting kan ta. Något händer, som påverkar hela ens liv, hela ens sätt att vara. Och så visar det sig att det har påverkat någon annan också, mycket mer än jag nånsin kunde tro. Jag trodde att det han gjorde var lätt för honom. Att det var ett steg vidare bara. Jag trodde verkligen inte att det var något som han skulle fundera på alltid. Det kan vara så att det han går igenom nu får honom att tänka på det som var då också.

Före och efter... Vi delar ofta in våra liv före och efter olika händelser. Före och efter barnen, före och efter en kärlek, före och efter en förändring, före och efter en förlust.... Det är nog för att vi förändras så mycket när det händer jobbiga saker i livet. Vi förändras, och måste liksom leta tryggheten i det som var före... För det som kommer efter vet vi inte så mycket om. Kanske är receptet att inte titta bakåt? Utan att se framåt mot det nya som kommer. För det gör det. Så småningom. När kroppen och själen har värkt klart....

Jag har hanterat många förluster i mitt liv. Bara en nära anhörigs död, min morfars. Men många andra tunga förluster som kan jämföras med sorgen när någon går bort. När morfar gick bort ramlade min värld ihop. Jag älskade den mannen så otroligt mycket. Sorgen jag kände då var så oändlig, jag bär den fortfarande med mig och faktiskt, så känner jag samhörighet med morfar fast han är borta sen många år...

Innan han gick bort fick jag uppleva min första stora hjärtesorg. Egentligen min enda stora hjärtesorg. Visst. Jag hade haft nån kille innan, nån ungdomskärlek, korta förhållande som mest bestod av generade blickar, tafatta pussar och hålla handen i mörkret. Men mitt första riktiga förhållande varade i två år och när det tog slut förstod jag ingenting. Jag hade ju trott att det för alltid skulle vara vi. Sorgen och chocken var förlamande och kanske var det då jag började bygga upp min känsla av att jag känner mig övergiven... Jag gör ju det ofta i olika relationer.

Jag känner mig ensam och övergiven.

Jag har alltid tänkt på det som att det var förlusten av min pappa som har gjort att jag känner mig övergiven och så kan det kanske vara. Men jag har ju liksom bearbetat det faktum att jag har en pappa som inte bryr sig om sitt barn. Jag har kommit fram till att man ska vara glad för och lycklig över dem man har, oavsett om det är ens föräldrar eller andra personer som står en nära.

Kan det vara därför som jag alltid känner att jag måste ta hand om alla andra och se till så att de mår bra, medla mellan dem som är osams, ta hand om övergivna djur och ge dem ett tryggt hem? Eller var jag sådan före också? Kanske är jag bara sån av naturen? Kanske gör jag det till en större grej än vad det är? Kanske är det så att mitt uppdrag här på jorden är att ta hand om andra? Att det är mitt kall liksom... Det kanske inte är omständigheterna som gjort att jag är sån här utan jag kanske var sån från början? Vilka funderingar... Vilka sinnesloopar....

Oj... måste äta lite frukost nu. Man blir hungrig av att fundera över livets kringelkrokar. Skönt att skriva av sig är det och jag är helt säker på att det kommer fler inlägg i ämnet. Det är liksom inte färdigskrivet om det än.

Googlade på ordet håglöss och såg en rolig förklaring.

Apatisk ohyra. Troligtvis inte alls ett vedertaget ord, men en kul tolkning av en felskrivning från min sida.

Apatisk ohyra, är det jag det?

Haha jag skrev fel först i rubriken. Tänkte skriva håglöss. Undrar vad det är för nåt?

Jag känner mig som om jag inte vet vad jag ska göra fast det svämmar över av saker att göra egentligen. Jag har ett skrivbord fullt med papper, en tvättstuga full med tvätt, ett garage fullt med sorterade saker som ska tillbaka till sin plats, en trädgård full med ogräs som ska rensas, en pärm med papper som ska sorteras, en disk som ska diskas, en sömn som ska sovas och en kärlek som ska vårdas. Jag har en bur som ska städas, en altan som ska röjas, en balkong som ska rivas för att sen byggas upp igen, pengar som ska tjänas, tåg som ska städas, pensionärer som ska vårdas, golv som ska sopas, hår som ska klippas, kropp som ska tränas, relationer som ska vårdas, samtal som ska ringas, mat som ska lagas, cyklar som också ska lagas, sängar som ska bäddas, liv som ska levas.... en oändlig lista på saker och ting som ska göras.

Men jag gör dem inte.

Jag bara är, existerar. Som om jag väntar på något. Jag vet inte vad.

Jag är i ett vakuum. Ett vakuum (stavas det så?) mitt i livet och jag vet inte riktigt hur jag ska få in luften igen. Det är väl bara att göra allt som ska göras tänker jag.

Men sen tänker jag Varför då?

Vad väntar jag på, vad tror jag ska hända?

Det blir ju bara mer att göra om jag väntar längre med att göra det.

Jag har skrivit brev idag. Långt...

Till någon jag kände för länge sen. Till någon som behöver veta vad jag tänker på.

Skulle kunna skriva massor mer egentligen. Men jag gör inte det.

Av respekt.

Som så ofta nuförtiden. Får inget gjort. Sitter vid datorn, skriver, tar mig inte för med nåt. men det är viktigt att skriva också, för sinnet...

Äter inte ens frukost. Konstigt, för jag är hungrig.

Igår/inatt var en bra natt. Fylld av sorgliga känslor men bra ändå för orden flödade och vi fick mycket sagt till varandra. Jag är övertygad om att man blir stark av svårigheter om man väljer den vägen. Det finns de som väljer en annan väg, en smitarväg eller vad man ska kalla det för. De tar till droger, alkohol, våld, ilska och annat för att slippa leva livet när det är jobbigt. En del flyr genom att titta på tv dygnet runt. Jag har upplevt flera flyktvägar hos människor som har stått mig nära och funderar ofta över varför de väljer att fly istället för att lära sig av det jobbiga. Ta tag i känslorna, känna dem, hantera dem och sen gå vidare, starkare.

De som "drabbas" av en person som väljer smitarvägen blir så ledsna. Det är så oerhört mycket sorg i kroppen på en person som fått uppleva att någon nära hellre väljer att  dricka bort sina bekymmer, att kränka bort sina bekymmer eller att tiga bort sina bekymmer. Den person som blir bortvald till förmån för sprit, ilska, våld och annat bär på en så oändligt stor sorg i sin själ. Det gör ont att bli bortprioriterad.

Jag är stolt över att han verkar välja "rätt". Rätt inom situationstecken för vad är rätt och fel egentligen? Det finns inga rätt och fel är ju min filosofi.... Men den här gången menar jag att han väljer att prata, att berätta om sin sorg. Att gråta när han är ledsen, att skrika när han är arg och att fråga när han undrar. Han smiter inte undan från sina känslor längre, utan tar till sig dem. Han känner efter istället för att bita ihop och försöka gömma undan dem. Det var därför jag tyckte att natten var bra, trots att den var full av sorg. Efter vårt prat förvandlades sorgen till nåt annat, en strimma glädje och hopp lyste igenom tårarna.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta och jag hoppas att han vet det.

Grubblar. Funderar. Hör sorgen och förtvivlan men kan inget göra.

Ensam om att vara orolig, ensam om att förstå.

Maktlös men ändå stark. Stark men ändå så förtivlat svag.

Vill men kan inte hjälpa någon som kanske inte ens vill bli hjälpt.

Orolig över framtiden. Arg för att ingen förstår.

Ledsen för att han gråter. Förtvivlad för att jag är svag. Jag hör och jag ser, men vet inte vad jag ska göra.

Rädd för att börja hata. Jag brukar inte hata, ingen är värd att hatas men jag vet inte hur jag ska känna annars inför någon som sårar mitt kött och blod. Som kränker, trycker ner utan att förstå att det förstör.

Jag fryser inuti. Är det maktlösheten som gör att jag fryser?

Jag hör hans gråt, men min tröst når inte fram.... När kan jag trösta utan att lägga mig i?

När hjälper jag?

När stjälper jag?

Förstår han att jag vill väl?

Återigen ett låååångt avbrott i skrivandet. Känns som om jag vill skriva nåt meningsfullt när jag skriver, nåt som är meningsfullt för någon annan än mig. Jag har ju inte direkt många läsare om man säger så, så det jag skriver är väl inte intressant helt enkelt. Har funderat en del på hur jag vill lägga upp det, vad jag ska skriva om men inte kommit fram till nåt. Så jag fortsätter väl som jag har gjort innan. Jag är ju nöjd i alla fall. Eller är jag det?

Nåja, vad händer då. Inget och massor faktiskt. Jag har fått ett nytt jobb. Numera jobbar jag med att städa tåg på nätterna och det funkar faktiskt ok. Det är väl inte drömyrket direkt, men det är ju ändå så att jag inte vet vad jag vill jobba med och då duger det här alldeles utmärkt tills jag kommer på det. Kanske blir det på hemmet, när jag sitter där och funderar över livet, som jag jag kommer på vad jag borde ha gjort.... Men som sagt. Jag har mycket fritid och det gillar jag ju. Jag städar på natten, och är rejält trött när jag kommer hem, vilket gör att jag somnar direkt. Det är ju en fördel faktiskt eftersom jag i vanliga fall brukar kunna ligga vaken i timmar innan jag somnar, sova oroligt och sen vakna trött. Mycket motion får jag också, och det gillas skarpt.

Nu nämnde jag ju motion och då måste jag berätta att jag har börjat träna på gym. Tre dagar i veckan. Och banne mig, jag tror bestämt att rumpan börjar forma om sig lite och andra kroppsdelar liksom tajtar till sig... Jag är medveten om att det måste få ta tid, men jag är oerhört stolt över att jag äntligen har kommit igång. Jag skiter i allt som har med mat att göra. Jag äter det jag tycker är gott, har inte dåligt samvete för det, och räknar med att jag kommer att bränna de kalorierna eftrersom jag tränar mycket merr än förut. Typ 100 % mer :)

Det andra då? Det jobbiga som hände i min familj? Ja jag vet inte jag. Det känns fortfarande jobbigt, även om jag såg en ljusning ett tag där. En öppning, ett erkännande av att jag tänker rätt. Men nu har musslan slutit sig igen... Vi är nästan tillbaka på ruta ett förutom att jag har hittat en strategi som fungerar och den tänker jag hålla fast i. Vi i familjen vet mer var vi har varandra nu, och jag har fått bekräftelse på att mina tankar inte var/är helt off. Jag har rätt i det jag funderade på och jag vet att personen vet att jag finns där om han behöver mitt stöd. Andra jobbiga saker relaterade till samma problem har också dykt upp och tagit mycket plats.

Men det var nödvändigt.

Ibland är jag så otroligt stolt över att han kommit så långt, och att han står upp för det han tycker och känner. Att han vågar ta steget att bryta med någon som har gjort honom mycket ledsen och faktiskt rädd. Och ibland blir jag så oerhört förvånad att han låter sig såras och kränkas av nån annan. Att han står ut med orden, surheten och de tvära kasten. Att han skippar så mycket annat för en sån relation.

Samtidigt blir jag glad för hans förmåga att älska måste vara väldigt stark.

Det regnar idag och jag borde städa. men jag har ingen lust så jag struntar i det.

Skönt.

Då har man ju rast hela tiden...

Jag känner mig splittrad. Det är skönt att vara min egen arbetsgivare. Jag styr min dag som jag vill... Men det som gör mig lätt frustrerad är att jag skulle just nu behöva ha en stadig lön in på mitt konto. Det är så mycket jag vill göra och så mycket jag vill uppleva, och då kan jag känna mig lite låst, utan nån ekonomi att tala om. Jag vet att min tid kommer och att jag måste jobba för att få det som jag vill ha det. Men när?

Tillit.

Tillit har jag till att det ordnar sig så småningom. Det har alltid gjort det på ett eller annat sätt i mitt liv. Plötsligt faller pusselbitarna på plats och så vet jag hur jag ska lösa en situation. Ibland är det stretigt och motigt länge, och så plötsligt släpper proppen som har hindrat flödet och allt bara löser sig.

Som med familjeangelägenheten som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Det börjar lösa sig känns det som, även fast det går trögt. Jag nöter på, på mitt sätt och hoppas (vet) att det kommer ett resultat så småningom. Det hände en grej, en urladdning kan man säga, hos en av de inblandade. Vad det får för konsekvenser vet jag inte riktigt. Jag känner att det kan bli bra, att en del kommer att få de insikter de behöver för att kunna hantera situationen, som faktiskt ser väldigt mycket annorlunda ut nu än för någon vecka sen. Samtidigt som det som händer nu är bra så är det sorgligt också. Det är så mycket känslor, så många insikter och så mycket sorg som blandas med både vrede, hoppfullhet och uppgivenhet i en salig röra. Och mitt i allt det där ska man ha tillit, förmågan att tro att det kommer att ordna sig.

Jag har fått en viktig insikt. Jag måste sluta medla mellan de olika inblandade. Det enda jag kan göra är att stå fast i mina beslut, men de problem som inte gäller mig personligen måste jag låta de andra reda ut. jag kommer inte att sluta tala om när jag ser och hör saker som någon far illa av dock. Den personen behöver mitt stöd och det ska han få, alltid. 

Jag gör det jag gör av kärlek. Det är viktigt att komma ihåg. Jag gör det för att jag älskar någon så himla mycket och jag hoppas att den personen förstår det, eller åtminstone kommer att förstå det så småningom.

Det jag ser och hör är inte bra och det kan inte fortgå.

Jag vill säga det här också även om jag inte vet om du läser min blogg.

Du ska inte behöva ljuga för mig mer. Du ska inte behöva vara rädd för mig så att du känner att du måste ljuga.

Jag älskar dig så otroligt mycket, men nu släpper jag taget. För det jag har gjort hittills har varit fel, jag fattar det nu. Man kan inte hålla någon kvar mot sin vilja, även fast det är ens eget barn. Jag släpper taget av kärlek till dig, men du kommer kanske att känna det som om jag sviker. Du har andra människor runt dig som kanske kommer att finnas där när du behöver dem. För jag förstår att du behöver mig inte längre...

Vi kan vara vänner och jag kommer alltid att älska dig så fantstiskt mycket. Men jag vet inte om jag alltid kommer att finnas där för dig när du behöver mig. Jag vill inte utsätta dig för såna här situationer mer. Jag vill inte bidra till att mitt barn utvecklas till en person som ljuger för sina närmaste. Jag ville ditt bästa, men det blev bara fel allting.

Ditt bästa är att jag släpper taget och att du får gå din egen väg.

Du vet var jag finns, men från och med nu kommer allt att vara annorlunda.

Nu vet jag att hon hade rätt, 15-åringen som sa att jag var patetisk.  Hon menade kanske nåt helt annat, men igår fattade jag att hon hade valt rätt ord. Jag slog upp det i Nationalencyklopedin. Och där stod det svart på vitt. Patetisk har två betydelser. Antingen betyder det starkt känslosam eller löjeväckande. Och det var då jag fattade.

Jag är patetisk som tror.

Jag är patetisk som inte har nåt jobb.

Jag är patetiskt som har gått min egen väg.

Jag är patetisk som inte lyckas gå ner i vikt.

Jag är patetisk som trodde att jag skulle orka vara stark.

Jag är patetisk som trodde att jag kunde driva ett företag.

Jag är patetisk som hela mitt liv har trott att min uppgift är att hjälpa andra människor.

Jag är patetisk som har trott att kärleken mellan ett barn och dess mamma varar förevigt.

Jag är patetisk som har trott att jag har gjort rätt hela tiden, när det egentligen var precis tvärtom.

Jag är patetisk som trodde att jag skulle kunna låta bli att följa den av andra förutbestämda mallen.

I natt när tårarna rann över så mindes jag att jag ju har varit patetisk jämt. Jag hade bara glömt bort att det var så. Jag har blivit kallad såna saker förut. jag minns det nu. När jag var liten fick jag höra det ofta. Att jag inte dög någonting till, att jag var fet, att jag var ful, värdelös. Sen har jag fått det bekräftat många gånger under livets gång, och trott att jag varit stark för att jag har rest mig och gått vidare varje gång. Det var fel av mig. Jag skulle ha tagit itu med det då. Att resa sig och gå vidare och tro att man har lärt sig nånting av det man råkar ut för är ju bara så otroligt dumt...

Nu känner jag mig naken. Som om jag är vid min kärna, som om jag är framme vid den som är jag. Jag känner mig ertappad. Det är någon som har krupit under mitt skinn och skalat fram mitt rätta jag. Masken är borta. Den mask som jag har burit hela livet, i tron att jag skulle kunna förtränga mitt sanna jag.

Jag är tillbaka på ruta ett.

Det måste betyda att det är NU min resa börjar. Eller börjar om. Den som är jag återföddes i natt. Jag har förstått att jag har varit på väg nånstans. Saker som har hänt har gjort att jag har haft en känsla för det, att jag var på väg. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag var på väg till ruta ett igen.

Just nu känns det som om jag måste lära mig att gå igen. Allt jag har trott på är helt bortblåst. Jag måste lära mig att gå och jag måste dessutom göra det annorlunda än förra gången, för den vägen jag gick då ledde mig ingenstans. Bara tillbaka till ruta ett.

Vilken otroligt märklig känsla.

Jag trodde aldrig att alla mina steg skulle vara helt förgäves, att det skulle ta så många år innan jag skulle släppa masken. Tänk att gå och gå och sen märka vid 43 års ålder att jag har gått i cirkel. Det är som min äldsta dotter trodde när hon var liten. Hon berättade en dag (när hon var ganska liten) att hon trodde att det var samma människor som levde hela tiden, fast de bara växte upp och sen krympte och blev små igen. Och det är ju så det är. Nu är jag liten igen....

Nu är jag den fräkniga, feta, kobenta lilla flickan som försöker klura ut hur hon ska gå genom livet och överleva de fasor hon utsätts för, och jag har precis förstått att det första sättet jag räknade ut och testade var fel... Nu måste jag testa nåt annat, börja om från början. Gud, det känns som om jag är med i en film.... Det skulle kunna vara en film, ett filmmanus kanske.... Tillbaks till ruta ett. Från och med nu måste jag göra ALLT på ett annorlunda sätt, för jag är ju inte där jag vill vara, och det är resultatet av hur jag har gjort tidigare. Jag måste skapa mig ett annat resultat.

Det är nog bra att det här händer egentligen. Slutsatsen kommer nog bli att det är bra, det som händer. Men det gör ont, känns förvirrande och skrämmande... Ännu mer skrämmande när jag har den tron jag har. Att vi människor finns här på jorden för att lära oss något. För att utvecklas. Och jag har levt ett halvt liv med att gå i cirkel. Och trott att jag varit på väg rakt fram.

Vad händer nu då, när jag har fattat? Vad händer nu när jag har förstått att varje steg jag tar härifrån och nu måste vara på ett annorlunda sätt än tidigare för att det kanske ska bli "rätt" sen... Jag måste förändras som person, från scratch och jag vet inte hur man gör, för jag trodde ju att jag gjorde rätt hela tiden...

Min kloka dotter hade rätt i en sak till, min goa vän Anna också. Det kanske finns en anledning till att jag inte har något jobb just nu. Det kan vara så att jag behövde den här tiden för att kunna landa på ruta ett igen. För att inse att den lilla, feta fräkniga flickan valde fel stig i livet och att det är därför jag har känt det som om jag söker något hela tiden. Kommer den känslan att försvinna nu?

Har jag kanske gjort min resa nu? För det kan väl inte vara så att man får göra två resor i sitt liv...

Är jag klar? Eller är det här det börjar?

Allt annorlunda. Från och med nu.

Inatt sade jag att det kändes som om jag aldrig ville resa mig ur sängen mer. Bara ligga kvar och låta livet passera. Jag visste inte då att jag kände så för att jag var på nollpunkten, för att jag hade ramlat ner på botten igen. Det kändes bara logiskt att ge upp allting precis där, för att det är så överväldigande svårt att se hur jag ska göra allt annorlunda.

ALLT.

ANNORLUNDA.

ALLT ANNORLUNDA ÄN FÖRRA GÅNGEN.

Hur sjukt det än låter så måste jag kanske tacka den där 15-åringen för att hon sade just de orden till mig. Att jag är patetisk och omogen. Det fick mig att inse att jag har vandrat fel väg och nu är cirkeln sluten, den vägen är färdigvandrad...

Jag måste säga att det är intressant att se hur det blir när man säger att allt är hälften så dyrt som innan...
Jag säger inte mer än så. Men intressant är det.

Har jobbat idag. Ser döden komma, ser skräcken i deras ögon. Det är sorgligt och lite otäckt att se förändringen. Att se när de vet att tiden är inne och de bara väntar på att det ska hända. Fina fantastiska människor som har levt ett långt liv fyllt med kärlek, lycka, sorg, vrede, lugn, harmoni, kval, stress, ja allt som ryms i livet. De har varit ensamna eller tillsammans självvalt eller inte. Men nu har de bara en lång utdragen väntan kvar, i många fall så oändligt plågsamoch så otroligt ensamt. Vad är det som bestämmer vem som ska gå bort lugnt och stillsamt, och vem som ska plågas? Vad är det som gör att det inte ser lika ut för alla? Vad är det som bestämmer att vissa människor somnar in stilla och en del plågas i månader, kanske år? Är det så att de inte är färdiga än, de som plågas? Att de inte har gjort den uppgift de hade när de kom till detta jordelivet? De måste få insikter som saknades innan de kan passera vidare kanske...? Intressant att tänka på och ännu mer intressant att veta.

Nu ska jag sova. Är trött som bara den. Men dagen har varit bra och vädret ännu bättre. Imorgon är en ledig dag tillsammans med min älskling. I natt är en ledig natt, också den tillsammans med min älskling.

Jag är tacksam. Mycket tacksam!

Iallafall snart. Min man och jag har gjort både det ena och det andra idag. Vi stack iväg till en djuraffär och köpte fler fiskar till vårt akvarium. Kul med lite nya spännande individer att kolla på. Det är rogivande med fiskar tycker jag. Eller så är det vattnet jag gillar, jag kan inte bestämma det riktigt...Vatten är ju mitt element liksom. Jag bara älskar det... Har börjat på vattengympa på sjukgymnastiken på grund av min trasiga nacke, och oj vad jag gillar det. Bara det att det är 33 grader i vattnet är fantastiskt skönt för min trasiga kropp, och sen att röra på sig är ju inte helt fel det heller. Jag hade två dagar i veckan utan ryggvärk, vilket är otroligt ovanligt, Får se om det händer igen :)
Vad gjorde vi mer då? Jo, vi for iväg till Strömsberg och fikade på café. Jag glufsade i mig en blåbärscheesecake och en cocostopp av modell större. Det smakar såå gott att fika ute, vid vattnet, i solskenet. Bild att beskåda ser du i slutet på inlägget. Härligt va?
Jaa, sen köpte vi en god sallad på kvällen. Tänkte ju faktiskt äta en pizza, men glömde bort att det var långfredag och att till och med pizzabagarna vill vara lediga (skönt för dem, för det händer väl inte så ofta). Vi slappade i soffan resten av kvällen, mannen tittade på Indiana Jones och jag sms-konverserade med sonen, som fortfarande inte kan förstå riktigt varför jag vill spendera tid med honom. Han tror nog att det ligger en massa annat bakom att jag vill umgås med bara honom, utan flickvän, men den enkla anledningen till det är att jag älskar honom och vill få förmånen att spendera lite tid med honom utan att han är distraherad av sin flickvän hela tiden. Jag fattar att han är kär, herregud, det vet jag väl hur det är, men det känns läskigt att han glömmer precis alla andra och dessutom blir förvånad när de känner sig ledsna för att han väljer bort dem/oss. Jamen vaddå, snart är han en vuxen man, tiden går så rasande fort, och jag vill kunna ta del av hans sällskap ett tag till i alla fall. Man är inte vuxen när man är tretton år, hur gärna man än vill tro det.....
Imorgon ska vi åka till vackra Skarholmen och äka påskbuffé. Vi gjorde det för två påskar sen och det var jättemysigt. Tänk att få spendera tid med bara barnen, äta god mat och titta på den fantastiska utsikten som är där. Ser fram emot det....
Jag har inte haft några vrida-på-ratten-tankar idag. Dagen har varit behaglig och skön, kanske lite mycket gotta, men vad fasen gör det? Jag lever ju bara en gång och den gången är nu! Nu ska jag gå upp till min goa man och kramas lite.... Här är cheesecaken, kan verkligen rekomendera både kakan och cafeét!

Jag vet inte vad som hände nyss riktigt.
Men jag vet att det kändes bra.
Undrar om det var en liten ljusning i allt mörker?
Vänder det nu?

Jag vet inte längre vem jag är... Funderar ibland på om jag håller på att bli tokig. Idag tänkte jag att det vore så lätt att vrida på ratten när jag susar fram i 120 km i timmen och så är det över sen. Jag gråter, jag sover inte ordentligt. Jag tänker hemska tankar, tankar som gör ont och gnider i min själ, vrider om mitt intellekt som om det vore en blöt handduk, tvinnar tankarna i min hjärna och snurrar runt i min själ som svart sörja... Det förpestar, förstör och jag vet inte hur länge jag ska stå ut med det här tillståndet.....